Litteraturen som tidsmaskin
Historia och skönlitteratur hör samman. Herodotos har främst beundrats för sin poetiska stil. Själv var det en ren tillfällighet att jag kom att läsa honom, skriver Sigbrit Swahn.
Sigbrit Swahn, professor emeritus i franska.
Foto: Kattis Strömgren
Vad skall man då tänka om ett krig som ligger mer än tvåtusen år tillbaka i tiden, nämligen perserkriget mot Grekland under 400-talet före Kristus? Den som har beskrivit detta var Herodotos. Han var född i Turkiet men av grekisk börd och talade jonisk dialekt, det språk som han skrev på i sina nio böcker, med namn efter de grekiska muserna.
Historia och skönlitteratur hör samman. Herodotos har främst beundrats för sin poetiska stil. Själv var det en ren tillfällighet att jag kom att läsa honom. På min hylla stod ett par ärvda volymer efter min mamma som var historiker. Verket var köpt i Tübingen där min pappa under tjugotalets sista år blivit professor i nordiska språk. Många gånger tittade jag på dessa två böcker översatta till tyska och tryckta i frakturstil. Skulle jag någonsin läsa dem? Men innan man ger bort eller slänger någon bok skall den få sin sista chans. Jag öppnade den och började läsa. Jag blev fast. Tänk att hitta en så modern författare som skrev för så länge sen!
Det poetiska var inte det jag fäste mig vid. Nej, det var den lite torra berättarstilen, sättet att ordentligt precisera att "jag, Herodotos berättar det som jag har hört men det betyder inte att jag garanterar att det verkligen har hänt". Dock finns inga sådana brasklappar när Herodotos redogör för perserkriget. Han börjar med Cyrus och Darius innan han går i gång med Xerxes.
Herodotos beskrivning av Xerxes tar fasta på hans övermod, hybris. Det är viktigt för Herodotos att de mäktiga inte utmanar gudarna som då kan bli avundsjuka och straffa de övermodiga. En stor roll spelar orakelsvaren. Liksom dagens mäktiga har rådgivare, prognosmakare och framtidsforskare så vände sig dåtidens mäktiga till oraklen, särskilt det i Delphi men alla hade därtill sina spåmän. Orakelsvaren var ofta i poetisk form och ganska svåra att begripa. Först när framtiden blivit nutid för dåtidens mäktige kunde man äntligen förstå vad orden inneburit.
När det gäller perserkriget kan man även utan historisk kännedom lägga märke till att Herodotos inte är nöjd med thebanerna som var fega och anslöt sig till perserna, att han sätter atenarna främst och särskilt hyllar Perikles, att han ser förlusten vid Thermopylepasset som orsakad av svek och att han hyllar sjöslaget vid Salamis som en storartad bragd.
Persernas fel var att de trodde sig alltför överlägsna. De föll på grund av sitt övermod. Xerxes moral var dessutom inte den bästa. Han tog andra mäns hustrur vilket ledde till svartsjuka och gruvlig hämnd.
Vid vårens promotionsmiddag i Upsala slott hade jag förmånen att samtala om Herodotos med en grek, docent vid Uppsala universitet. Han berättade att intresset för Herodotos verk var mycket stort för närvarande i Grekland. En orsak till denna nyvunna modernitet kan vara just hans berättarteknik. Han försöker inte säga hur det egentligen hade tillgått vid det och det slaget eller den och den händelsen utan lämnar många frågor öppna och låter läsaren själv ta ställning. En annan egendomlighet som tjusar är att han redogör för samtal och dialoger som om han tecknat upp dem direkt som en protokollskrivare.
Kanon är olika från land till land. I Grekland är otvivelaktigt Herodotos med bland de utvalda. För oss andra gäller det rent allmänt att försvara litteraturen. Argumenten för försvaret ligger i att ingenting som just litteratur kan ge oss en känsla av förflyttning i tid och rum och visa på nya tänkesätt. Var epok måste dock upptäcka sina egna klassiker och varför inte också varje läsare?
Så jobbar vi med nyheter