Jag läser om Jan Myrdals självbiografiska roman "Barndom" från 1982, där upplevelsen av föräldrarnas såväl mentala som fysiska frånvaro kanske bäst sammanfattas i den återkommande bilden av moderns kalla händer. Att den nästa år kommer i nytryck är logiskt: de senaste åren har vi sett en flod av mer eller mindre självbiografiska barndomsskildringar. Inte sällan har det handlat om en syndaflod, riktad mot den självupptagna vuxenvärld som aldrig fanns där.
Kanske kan man i ett större perspektiv förstå böckerna som en reaktion på, inte bara personliga erfarenheter utan också en samhällsdebatt kliniskt fri från barnperspektiv (utom när det ger sentimentala politiska poäng, som i fråga om den i sig skandalösa barnfattigdomen).
Värst är vänsterns beröringsskräck. När den socialistiska kritikern Nina Björk för några år sedan vädrade sin ångest över att behöva lämna ungen på dagis bröt helvetet lös. Jag fattar inte det. Själv har jag en dotter som är ett och ett halvt. Efter jul måste jag och hennes mamma lämna bort henne till förskolan, det vill säga till främmande människor i en främmande miljö, eftersom vi inte kommer att ha råd att ha henne hos oss längre.
Jag kan inte se ett samhälle strukturerat så som annat än sjukt på djupet.
Att vänstern är så rädd för barnperspektivet beror naturligtvis på att det upplevs som ett hot mot jämställdhetsprojektet. Det är KD som pratar barn. Och nu senast SD i Almedalen. Om vi inte håller oss på behörigt avstånd kommer kvinnan snart att pressas tillbaka till hemsfären. Men varför kan man inte se på det tvärtom – barnperspektivet som grund för en verkligt radikal systemkritik, en utmaning mot hela vårt alienerande tillväxtmaraton? Barnet som en ny start i en gammal värld, för att prata med filosofen Hannah Arendt.
Nyligen motsatte sig författaren Helena Granström (Expressen, 23/6) individualiserad föräldraförsäkring, eftersom en sådan skulle begränsa kvinnors möjlighet till amning efter sex månader. Okej, men låt oss då prata om rejält utökad, individualiserad föräldraförsäkring. Och förkortad arbetstid. Kanske beror vänsterns tystnad också på en rädsla för det utopiska, på att man i grunden accepterar premisserna för det nuvarande samhällssystemet.
Själv återvänder jag till litteraturen. Till högen av samtida barndomsskildringar, med Agneta Pleijels "Spådomen" högst upp. Och till Myrdal, som så exakt skildrade de kalla händerna i den arbets- och effektivitetskult, det behovsförtryck och den illusion om om individens suveräna autonomi som hans sossetoppar och sociala injengörer till föräldrar fick personifiera.
Litteraturen måste vittna. Ungarna själva lär ju inte göra det.