The Soundtrack of Our Lives
Katalin, söndag
Det är för det mesta inte lämpligt att slänga sig med konventionella mått för hur en Soundtrack of Our Lives-spelning varit. Och mest av allt är det sångaren Ebbot Lundbergs "fel". För huruvida han sjunger bra eller dåligt är på något sätt helt oväsentligt, för rösten den svajar som en vindflöjel. Det är också som bäst när han låter som värst, när han får något galet i blicken (de ögonen!) och verkligen tornar upp sig som TSOOL är en liveupplevelse utöver det vanliga.
Virrigt charmig
Men Ebbot & co är mer än lovligt trögstartade och ett tag funderar man på om beskrivningen söndagsspelning är ett användbart uttryck. Allt känns ganska lagom och bandet är lite väl avslappnat. Ebbot är virrigt charmig som vanligt och agerar bedömare av låtarnas framförande i mellansnacken: "Aah, det där var lite mellow sådär, lite oväntat" och "så där bra har vi inte gjort den låten på länge", mumlar han och det känns kanske mer ironiskt än glödande uppriktigt.
Det blir till och med riktigt såsigt ibland, balladen Midnight children är mest plågsam liksom Century child från Extended revelation-plattan (svag "ersättare" för Jehovah sunrise från samma skiva).
Spretigt urval
Singeln Big time med årets lurvigaste basmatta — än mer skönt murrig live — driver däremot upp stämningen. Och efter, eller snarare i och med, Instant repeater har man ruskat av sig söndagsmiddagen för gott.
Som alltid är låturvalet väldigt spretigt, men för varje saknad låt får man en dammig pärla upputsad och det känns ganska speciellt att höra bland annat Firmanent vacation. Och under extranumren hamnar Ebbot i samspråk med några som säger sig ha rest från Kiruna för att se dem, de får till och med en önskelåt. Tyvärr var det Mind the gap, en låt som mest känns som en parodi på dem själva.
Munter bakläxa
Staden Uppsala får sig också en skön släng av Ebbots under kvällen allt mer rappa käft. När han presenterar en ny låt, "spår nummer fem" (Mother one track mind), från senaste plattan frågar han några längst fram vad den heter och sträcker fram mikrofonen. Men när en tre fyra personer skrikit fel låttitel utbrister han med en förbluffad min:
— Vad är det här för en universitetsstad?
En munter bakläxa man väl i viss mån också kan ge bandet. De har ju kallats för svensk rocks framtid mest hela tiden. Å andra sidan ska en spelning med TSOOL kännas som en lite vinglig färd. Om inte annat gör kontrasten till det lite flummiga att det verkligen känns in i märgen när Ebbot blixtrar till, vevar med armarna som en väderkvarn så att de andra får huka sig, spärrar upp ögonen och visar att han är man för sina mässande kläder.