Oslo 31 augusti vann bronshästen i kategorin bästa film under Stockholms filmfestival häromveckan. Mannen bakom filmen är Joachim Trier – Lars von Triers avlägsne släkting – som år 2006 gjorde filmen Reprise där Anders Danielsen Lie hade huvudrollen. Även nu i Oslo 31 augusti gör Danielsen Lie huvudkaraktären, en 34-årig man som genomgår en livskris.
Vi kastas in i en värld där funderingar kring livet står i fokus. Precis som i Pierre Drieu La Rochelles roman Le feu follet från 1931 får vi följa vår huvudkaraktär under ett dygn. Den uppgivne Anders vandrar då omkring i den norska huvudstaden efter att ha lämnat det behandlingshem han befunnit sig på för att bli kvitt sitt drogberoende.
Oslo 31 augusti skulle kunna ses som en fortsättning på Reprise, där två unga män sökte meningen med livet. Trier senaste verk är dock mer intimt och svart. En personstudie av en man som inte vet vad han ska göra med sitt liv nu när han är drogfri. Innan han lämnar behandlingshemmet gör han ett halvhjärtat försök att ta sitt liv. Likt Virginia Woolf stoppar han fickorna fulla med sten för att sedan vada rakt ut i vattnet.
Det första Anders gör under sin lediga dag är att besöka sin vän Thomas, som nu har skaffat familj. Mellan dessa båda utspelar sig sedan en väldigt lång konversation som sträcker sig över flera scener. Skickligt klipps det mellan Anders och Thomas samtal först vid frukostbordet, sedan under deras promenad, ett stopp vid en parkbänk, i en trappa och så vidare. Miljön skiftar, men samtalet är det samma. De talar om förhoppningarna de hade och vad som blev, om framtiden, hopplöshet och utplånandet av sig själv.
Det är under detta samtal som vi får veta vad Anders egentligen känner och det är också här som jag faktiskt önskar att Trier hade varit än mer rannsakande och avskalande. Än mer skarp för nå längre ned än den skrapning på ytan som görs.
Trier tar ett fast grepp kring Anders och lämnar sällan hans sida. Jakob Ihres råa kamera ligger tätt, tätt intill Anders ansikte och verkar stundtals nästan irritera huvudpersonen, kanske till och med orsakar den hans utbrott. Men filmen blir aldrig så drabbande och kraftfull som man hade önskat. Slutet är alldeles enastående.