Ken Loach är något av samtidens mästare på att göra socialrealistisk film som känns lika mycket in på hjärterötterna som i det socialt indignerade samvetet. Hans huvudfigurer blir aldrig "fall" utan människor med en historia och en berättelse om livet. Efter 47 långfilmer kan han sina saker - tänk Kes falken, Family life, Riff-Raff, Frihetens pris och Carlas sång - och det blir bra även när han inte är på sin yppersta spets.
Så är det även i berättelsen om unge Robbie (suveränt spelad av debutanten Paul Brannigan). Efter att han med en hårsmån undsluppit ett rejält fängelsestraff svär han vid sitt nyfödda barn att denne inte ska behöva ha samma eländiga start som han själv. Han har tur, den ansvarige för den samhällstjänst han döms till visar sig ha ett mycket gott hjärta och Robbies liv tar helt nya vändningar.
Ken Loach hyllar snällheten, chansen att komma igen och - whiskey. Det visar sig nämligen att Robbie har en sällsynt näsa för drycken i fråga och kan den vägen hitta en bättre fortsättning på tillvaron. Han ska bara göra en smart kupp till. . .
Loach har gjort ett slags bitterljuv feelgood med tragikomisk botten. Han har handlaget för att få sitt bitvis tunga upplägg att passera som intelligent underhållning. Så även när det inte handlar om en Loachfilm av mästarklass blir det förstås bra.
Han lyckas här som nästan jämnt annars att få precis rätt skådespelare i sin rollbesättning. Allihop känns autentiska och det gör att filmen lever på ett alldeles eget vis. Några man fastnar extra mycket för är Robbies kamrater, även de utstraffade från varje chans att börja ett "vanligt" liv. Deras vänskap skildras fint och där finns en kärv vänlighet som värmer. Likaså övervakaren Harry (starkt spelad av John Henshaw) som oegennyttigt hjälper till.
På samma sätt som också whiskey lär betyda "livets vatten" så skildrar Loach en ström av människoöden. Det gråa Glasgow bildar fond.