Varför är det intressant att arbeta just med luktminnen?
Därför att vi då tvingas släppa den resonerande sakprosa som vi annars så ofta odlar. Mycket av det som sagts om vänstra och högra hjärnhalvor må vara båg men faktum kvarstår att var och en av oss inte bara har en logiskt analyserande sida utan också en intuitiv, känslomässig. Att minnas lukter är att börja uppleva sinnligt. Det kan också vara att gå långt tillbaka i livet: om det i övrigt är från ungdom och tidiga vuxenår vi har flest minnen – kanske för att så många avgörande händelser hör det skedet till – så har vi i allmänhet våra intensivaste luktminnen från barndomen.
Luktintryck har med hemkänsla och främlingskap att göra. Elva år gammal utbrast mitt amerikanska barnbarn som var på Finlandsbesök: ”Jag längtar hem till lukten av mitt eget rum och min egen säng.” När hon kom hem skickade hon mig ett fotografi av sängen. Någon månad efter terrorattacken i New York höll jag skrivarträff för en grupp amerikanska damer i Helsingfors. När de skrivit luktminnen var det plötsligt en av dem som brast i gråt och sa: ”Först nu inser jag att jag här i Finland är berövad min barndoms lukter.”
En bok om artonhundratalets engelska turister i Europa har titeln The Smell of the Continent, en titel som kommer sig av det svar en ung förstagångsresenär ska ha fått när han steg i land i Calais och förundrade sig över hur annorlunda det luktade. Den som svarade var en mer rutinerad medresenär och han sa alltså lugnt: ”Det är lukten av kontinenten, sir.”.
De flesta av oss har minnen av att i barndomen för första gången ha varit hemma hos nån kamrat och smått oroat ha lagt märke till att det luktade annorlunda där än hos oss själva. Men man kan också överraskas av vad som luktar bekant. För en del år sen stod jag vid en estnisk strand och drabbades av en doft som jag inte omedelbart kände igen men som fyllde mig med nostalgi. ”Vad är det?” frågade jag mitt sällskap och alla log snett. ”Det är DDT,” svarade nån.
***
Och så är det äckelkänslorna, de ofta tabubelagda:
För läkare kan det vara befriande att skriva om hur det är att undersöka en patient som gärna hade fått duscha innan han kom eller att gå in i en lägenhet där nån har legat död länge. Läkarstudenter kommer ofta in på hur det luktar vid obduktioner eller dissektionsövningar. Jag har flera gånger frågat läkare vilken utbildning de fått i att hantera äckelkänslor. Svaret har hittills varit att de inte fått nån utbildning alls, att de har fått klara sig bäst de kunnat.
Vem vet hur de klarat sig, egentligen?