Det kändes som att vara hembjuden till Anna Ternheims vardagsrum: en golvlampa, en kandelaber, en läderfåtölj, ett piano – och en uppstoppad varg!
Egentligen har Anna Ternheim bara ett ”fel”, allt annat är smått glimrande perfekt: hon sjunger på engelska. Men det är lätt förlåtet när hon sjunger på sin vackert, något brutna, engelska. Det är en konst också att få till denna sköna form av vemodig singer/songwriter med drag av folkpop, utan att det någonsin blir uppgivet melankoliskt eller bittert klagande
Med fyra riktigt fina album – rättvist prisbelönade - direkt bakom sig har hon mängder av starka låtar att ta av. Tyngden på gårdagens konsert låg förstås på senaste Nashvilleinspelade The Night Visitor. Från den staden hade hon också kidnappat musikanten Dave Ferguson som dök upp efter ett par låtar. Han kändes som hennes trivsamma far och tillsammans hade de en otvungen dialog som lyfte konserten en hel del. Han fick också sjunga ett par egna låtar.
Efter att ha tänt ett slags löst hängande glödlampa inledde Anna Ternheim konserten i Uppsala med Solitary move och fortsatte till några extranummer där hon vartefter fjärmade sig från mikrofonen och tog farväl. Där emellan kom ett pärlband av hennes sorgsna sånger – eller som de hade kallade dem i Nashville, ”happy sad songs”.
Det är en prestation så gott som någon att fylla Konserthuset. Det var en än större att få den stora salen att kännas intim. Det dunkla skenet och röken återkallade förstås direkt känslan av titeln på albumet The Night Visitor och gav en trolsk stämning åt konserten.
Anna Ternheim imponerade med sitt självklara sätt på scenen. Hon fick också den blandade publiken, från 17 till 70 i ålder, med sig från start till stående ovationer i slutet på den härliga konserten.
I höst får vi lära känna henne närmare i tv-programmet Tack för musiken. Men jag kan tacka redan nu, stort!
Och jag svär på att vargen såg mer levande ut för varje låt. . .