Lysande socialrealism i Fish tank

Brittiska regissörer som Mike Leigh och Ken Loach, har vigt sina konstnärskap åt att gestalta social realismen med olika brännpunkter. Hit kan nu även Andrea Arnold räkna sig. Fish Tank är uppföljaren till Arnolds hyllade långfilmsdebut Red Road från 2006. Med Fish Tank fortsätter Arnold göra film om alldagliga människor på ett alldeles enastående vis. Det är frågan om diskbänksrealism i filmkonstens allra finaste form och regissören koncentrerar sig främst på karaktärerna. Hon tar sig an vardagliga ämnen på ett engagerande sätt och Arnolds regiförmåga är beundransvärd. Den frispråkiga tonårstjejen Mia som spelas av Katie Jarvis, till exempel, har aldrig tidigare medverkat i något filmsammanhang, men gör här en insats väl värd att nämnas.

I ett grått lägenhetskomplex i Essex bor Mia tillsammans med sin mamma och lillasyster, alla med en stor dos attityd. Robbie Ryans foto ger det trista området ett rejält uppsving. Dagarna ägnar Mia helst åt att dansa hiphop (hellre än bra) och hon har en stark längtan efter ett liv långt bort från Essex. Mias alkoholiserade mamma Joanne (Kierston Wareing) är mest intresserad av att festa tillsammans med den nyfunne pojkvännen Connor (Michael Fassbender). Mia och hennes uppkäftiga syster Tyler (Rebecca Griffiths) håller sig då i den nedgångna lägenhetens övre plan, där de själva har samlat ihop till en fest med öl och cigaretter. Rebecca Griffiths skådespeleri lyser och de scener där hon förekommer tillhör onekligen henne. Mias relation till sin mamma har aldrig varit något vidare förstår vi och som att det inte vore nog försämras den ytterligare av Connors närvaro. Däremot är relationen mellan Mia och Connor desto bättre och skildras noggrant och med ömhet i filmen. I en scen när Connor samlat ihop hela familjen för att ta med dem på en utflykt börjar den förbjudna attraktionen ta fart på riktigt mellan Connor och Mia. Rätt eller fel? Det låter Arnold vara osagt.

Arnold kan konsten att förmedla sinnesstämningar och skapar en känsla av intimitet. Vi kommer så nära huvudkaraktären Mia, genom den fastklängande kameran, att vi hör hennes andetag och känner hennes frustration. Det är inte vad som sägs som är i fokus, utan detaljerna i vad som upplevs. När Mia somnat framför tv:n så bär Connor omsorgsfullt upp henne till hennes rum och bäddar ned Mia i sängen. Hon låtsas sova, men är ständigt på sin vakt och iakttar Connor skeptiskt. Vi förstår att Mia aldrig tidigare varit med om något liknande. Hennes barndom är inte kantad av kärleksfullt föräldraskap, utan av ensamhet och brist på social kontakt. Arnold fångar det lilla, som är så betydelsefullt, på ett sällsynt vackert skådat vis.

Lysande socialrealism i Fish tank

Regissören Andrea Arnold kan räkna sig till samma kategori som Mike Leigh och Ken Loach. Hennes Fish tank är en enastående film om alldagliga människor i ett grått lägenhetskomplex.