Estniske dirigenten Paul Mägi är en man i sina bästa år. Han kunde ha varit min två år yngre granne, eller skolkamrat i musikklasserna. Den där känslan, att man redan har en relation fast man inte har det, leder ofta till att intervjuer blir långa samtal. På gott och ont. Roligt har man medan det pågår, men vad blir resultatet?
Till exempel det här:
Vi möts på Park Inn hotell, det som ligger i kvarteret bredvid konserthuset. Paul Mägi bor alltid där när han är i stan. Nära till jobbet. Nu har han just anlänt från Estland, kanske har han varit några dagar i sommarstugan och hämtat tystnad från sjön och skogen.
– Där kopplar jag av. Jag har stort behov av tystnad, säger han och lägger till att tystnaden aldrig är tom.
Också den har en röst, som den ibland lånar till storkarna som ropar långt bortifrån, eller till grodorna som sjunger på försommaren. För att inte tala om höstvindarna.
Musik lyssnar han bara på i samband med sitt arbete numera. Stora verk ska studeras in, hur låter de inspelningar som redan finns? Vad kan göras annorlunda, bättre, mer nära musikens kärna?
Vi sitter i en lounge i hotellets källarplan. Uppe i baren ligger muzaken som en tät dimma. Folk pratar. Kalla vindar drar genom rummet när ytterdörrarna glider upp. Men här nere är det lugnt och skönt. En dam kommer med juice och kaffe. Vi sitter i bekväma fåtöljer och pratar, som man gör, när man samtalar med en bekant om ett ämne båda är intresserade av.
Till exempel börjar vi prata om personliga erfarenheter av sjukdom och död. I tolv år kämpade Paul Mägi och hans hustru mot hennes bröstcancer. För två år sedan tog kampen slut.
– Det känns lite lättare nu när det har gått ett par år, i alla fall lite, säger han.
Sorgen har påverkat hans tolkningar av musiken. Förstås. Det är därför mycket unga, tekniskt briljanta musiker, inte är ”färdiga” hur duktiga de än är. För att de sällan har hunnit fyllas av alla de erfarenheter som behövs, för att man ska kunna nå riktigt djupt in i verken, säger Paul Mägi.
– Man behöver helt enkelt leva. Utsättas för livets glädjeämnen, sorger, förluster och segrar.
För sådär 50 år sedan var han en estnisk skolgrabb som gillade olika musikstilar. Han växte upp i ett hem där mamma gärna sjöng och pappa var självlärd på ett flertal instrument och gärna spelade dansmusik. Lille Paul startade åttaårig ett band där han själv var nybörjare på trumpet och kompisarna spelade trombon, piano, bas och gitarr. Unge herr Mägi spelade dessutom violin.
På den vägen är det. Han startar orkestrar - till exempel estniska Radions Kammarorkester - håller ihop grupper och verk, tar itu med nya uppgifter och gillar improvisation. Så har han också blivit dirigent, efter masterutbildning på trumpet, via dirigentstudier i Moskva. Dessutom är han sedan länge en välkänd jazzviolinist, som fått många utmärkelser.
– Men jag har lagt ner jazzviolinen, säger han.
– Men så tråkigt, säger jag.
All hans tid går numera till de två professurerna i orkesterdirigering, den ena på Musikhögskolan i Stockholm, den andra i Italien. Och så Kammarorkestern, Uppsalas lilla symfoniorkester.
– Det är roligt att fortsätta arbeta en tredje period med orkestern. Jag tycker väldigt mycket om den! Och jag vill inte bara gästspela en kort period och gå vidare till nästa korta gästspel, utan arbeta mer långsiktigt och på djupet.
Orkestern, säger han, är dirigentens instrument. Likaväl som en violinist känner och kan sitt instrument, vilket tar många år, måste dirigenten känna och kunna sitt.
Han har inte mycket till övers för instrumentalister och sångare som också tar sig för att dirigera. Domingo, säger han, flinar och skakar på huvudet.
Spelar orkestern för att dirigenten viftar eller viftar dirigenten efter hur orkestern spelar…
Kan man dra paralleller mellan dirigenter och trafikledare på stora flygplatser? Båda yrkesgrupperna måste ha kontroll över flera samtidiga skeenden. Det måste vara en särskild förmåga som krävs, den där simultankapaciteten. Och en dirigent behöver väl egentligen inte kunna vare sig sjunga eller spela något instrument?
– Nja, säger Paul Mägi. Spelar man några olika instrument, har man ju också en kunskap om hur en sådan instrumentalist tänker och fungerar. Det är nämligen helt olika i olika instrumentgrupper. Kan man spela, är det helt enkelt ytterligare en bra kunskap att ha.
Men, medger han, det är sant att det är en talang för sig, det som krävs för att man ska bli dirigent.
Så, hur gör han? När det gäller verk, som såväl publik som dirigent och musiker är välbekanta med, finns det tonbilder och upplevelser att förhålla sig till. Men när verket är nyskrivet, komplicerat och oinspelat, vad får Paul Mägi ut av partituret när han först läser det?
– Med 40 års yrkeserfarenhet kan jag läsa och inom mig höra verket. Mer eller mindre. Det är som när du läser en bok.
Sant. Boken är för mig inte rader av ord i svart på vita papper. Boken är en film, ett liv inuti mitt huvud så fort jag börjar läsa. Om den är bra.
– Just så! Det är samma sak med den nedtecknade musiken när jag läser den, säger han.
När han står där med orkestern framför sig, har musikerna lärt in sina egna stämmor. De har räknat takter, läst in sig på tempi (hastigheter) och var det är lämpligt att spela starkt respektive svagt. Men de har inte sett varandras stämmor; de har vanligen inte sett det fullständiga verkets noter.
– Dirigentens uppgift är att foga samman beståndsdelarna. Att tolka verkets form. Att hålla reda på när musikerna ska börja och sluta spela. Och hur de ska spela.
Han förklarar att man i princip kan lyssna på två olika stämmor parallellt. Sedan hoppar man mycket snabbt mellan de olika stämmorna. I en körstycke handlar det kanske om tre till åtta stämmor. I ett symfoniskt orkesterverk betydligt fler.
Det som slutligen gör att ett och samma verk kan låta olika med olika orkestrar och dirigenter – också med samma orkester men olika dirigenter – är just den mänskliga erfarenheten. Den samlade kunskapen och det samlade känsloinnehållet, som kommer ur de liv vi alla lever.