Francisco Sobrado har precis avslutat genrepet när han möter oss på Stadsteaterns café och det känns i luften att det är premiär.
Hans familj kommer ursprungligen från Chile, men de lämnade landet i och med att diktatorn Augusto Pinochets tog makten 1973. Tre år senare tog en militärjunta ävem makten i Argentina och det var i samband med den kontroversiella boken gavs ut och förbjöds direkt.
Francisco Sobrado spelar den politiska fången Valentine som får sällskap av den homosexuella mannen Molina, spelad av Özz Nûjen. Fångarna är varandras motsatser: Molina drömmer om filmens glamorösa värld, Valentin om revolution.
- Både jag och Özz Nûjen har av en tillfällighet familjehistorier som kan kopplas till romanens teman, konstaterar Francisco Sobrado.
Han familjs historia är inte ett helt bekvämt ämne och han tycks krypa ihop något när han berättar att hans styvfar satt sex år i fängelse under diktaturen, medan hans far släpptes efter ett halvår. Båda utsattes för tortyr, precis som hans karaktär.
Utöver tortyr berör pjäsen även teman som övervakning (varför fick Molina hans cell?), maktbalans samt kärleken som mänsklig drivkraft.
- Jag tillhör inte caférevolutionärerna som bara pratar. Hade jag gjort det, hade jag inte suttit här, säger min karaktär i pjäsen. Men han offrade den sanna kärleken för den politiska kampen.
Francisco Sobrado erkänner att han först inte kände till romanen, men växte snabbt in i projektet.
- Jag var först orolig över att en pjäs som kretsar kring två människor i en cell skulle bli tråkig. Men människan är inte tråkig. Min karaktärs kärlek kommer även in som ett tredje element ibland - en fysisk manifestation av Valentins drömmar. Det är bra teater!