Systrarna Klara och Johanna Söderberg, bara 20 och 23 år gamla, lever sin dröm. De har just kommit hem från Glastonburyfestivalen i England.
– Det är en viss skillnad på publiken utomlands jämfört med Sverige. Här hemma är de mer eftertänksamma och lyssnar uppmärksamt, medan publiken utomlands ofta är mer uppsluppen och har kommit för att festa loss, säger storasyster Johanna, den som för det mesta för ordet.
De har haft stora försäljningsframgångar, turnerat i USA och England och fått ett antal fina utmärkelser, bland annat fyra Grammisar och Nordic Music Prize. Dessutom har de sjungit på Polarprisgalan och fick två av sina idoler, Paul Simon och Patti Smith, att brista ut i tårar. Risken finns att en viss mättnad kunde ha infunnit sig. Men när UNT efter många turer äntligen får en intervju per telefon försäkrar de att så inte är fallet.
– Vi är absolut inte mätta än, långt ifrån. Det känns jättestort och mäktigt att få turnera med Patti Smith. Det ska bli fantastiskt att spela i Uppsala på fredag.
Det startade med en egeninspelad ep 2009, fortsatte med albumet The big black & the blue året därpå och blev förra året det stora genombrottet med The Lion’s roar.
– Det är en mardröm att det här skulle förändra oss till några andra. Vi håller oss på jorden och är precis samma människor nu som förr.
Det finns absolut inget i samtalet som skulle säga emot. Johanna Söderberg är trevlig och öppen att prata med. På frågan om inte systrarna börjar tröttna på varandra efter all intensiv tid tillsammans säger hon:
– Man kunde ju tro det, vi har turnerat ihop i två år och bor tillsammans. Men vi har alltid haft en ovanligt stark relation till varandra. Men visst har vi varit rädda för det.
Just nu fokuserar de på turnén. Annars har de påbörjat arbetet med att skriva nya låtar. De ser fram emot att göra det tredje albumet.
– Den här gången har vi mer tid att planera, vilket ska bli skönt.
Många har förundrat sig över att två så unga artister har ett så moget uttryck och funderat på hur mycket de ”indoktrinerats” av till exempel pappa Benkt Söderberg, en gång duktig gitarrist i Örebrobandet Lolita Pop, populära i Uppsala på 80-talet.
– Så är det inte alls. Vår musik är inte samma som den han hållit på med. Däremot har musiken alltid varit närvarande i vår uppväxt, mamma är till exempel en ivrig musiklyssnare också.
Vi får se på fredag om de sjunger Dancing barefoot igen och än en gång får Patti Smith att fälla en tår. Med all säkerhet lär en och annan i publiken göra det till duons vemodiga musik.
– Att våra låtar är sorgliga beror på att musik är vårt sätt att bearbeta saker. Är man glad finns ofta inget mer att tillägga. Men är man ledsen finns nyanser, har Klara Söderberg sagt i en intervju.