Det känns alltid extra tragiskt när unga människor dör, särskilt om det är för egen hand. Det är naturligtvis för de närmaste som det verkligen känns, men när den avlidne dessutom berört så många fler så är det förstås en större sak. Den svenske filmaren Malik Bendjelloul skulle ha fyllt 37 år i höst, och missar alltså rockens 27-klubb med tio år. Det ska vi i alla fall vara tacksamma för, han lyckades med det osannolika att med sin debut som regissör med ”Searching for Sugarman” få både en Oscarsstayett, en Guldbagge och en Bafta Award, plus ett antal andra prestigepriser.
Filmen om den bortglömde sångaren Sixto Rodrigues var frukten av ett ihärdigt och mycket envist arbete från hans sida. Historien om den skönsjungande 70-tals artisten som från att helt ha försvunnit dök upp som ett stort namn i Sydafrika, och en symbol i kampen mot apartheid kom att beröra starkt. Inte minst berodde framgången för filmen på Bendjellouls briljanta sätt att berätta, långt från den gängse dokumentärmallen.
Men det var inte enbart hyllande röster runt filmen. Bendjelloul kritiserades för att väl mycket ha tillrättalagt historien för att passa den dramaturgi han bestämt sig för. Att Rodrigues stora hit ”Sugarman” handlar om en langare är heller inget som problematiserades.
Men, och det är förstås mest viktigt. Nu får vi aldrig se vad denne så begåvade filmskapare hade kunnat åstadkomma framöver. Det går bara att spekulera i. Kanske kommer någon annan att göra en dokumentär om honom. Det verkar finnas stoff till det.