Journalisten, författaren dramatikern och samhällsdebattören Eva Moberg har avlidit 79 år gammal i sitt hem.
När Vilhelm Mobergs dotter Eva tog studenten 1952 var jag ett år. När hon skrev sin banbrytande artikel Kvinnans villkorliga frigivning i antologin Unga Liberaler 1961 var jag tio år och omedveten om och ointresserad av kvinnors och mäns olika roller.
Jag hade inte alls klart för mig att kvinnor förväntades vara och uppföra sig annorlunda än män, eftersom det just inte fanns några män i mitt och min ensamstående mammas liv. Förutom min kompis Gunnar, min klassföreståndare Lars och på avstånd en morbror och två manliga kusiner.
Men mamma, heltidsarbetande sjuksköterska, en kvinna som skötte yrkesarbete, hem och barn utan hjälp från någon, pratade om den där Eva Moberg, som nog skulle se till att få saker och ting att hända. Nu skulle familjerna och samhället göras om.
Eva Moberg, Barbro Alving, Alva Myrdal - en massa tanter ville mamma att jag skulle intressera mig för. Men det var bara Bangs kåserier Kärringen mot strömmen, som jag kunde ta till mig. Då.
När såväl 1960-talet som mina tonår gick mot sitt slut, var läget ett annat. Jag började ana vad det handlade om. Att skapa ett samhällssystem där kvinnor och män var likställda när det gällde yrkesval och ekonomi och när det handlade om familjebildning och sexualitet. All debatt var väl inte Eva Mobergs förtjänst, men hennes var ett av namnen jag började bära med mig. Hon hade rullat en snöboll och puttat på och nu var en hel lavin på väg att störta över det patriarkala systemet.
Det blev 1970-tal och vad hade Grupp 8 och andra kvinnogrupperingar varit om inte Eva Moberg börjat rulla sin för all del liberala snöboll... Må vara att man kan gå 100 år och mer tillbaka i historien och hitta andra förgrundsgestalter, men den där artikeln från 1961 satte igång en debatt som satte igång... Det är så det fungerar.
Men nu hade en annan fråga blivit Eva Mobergs hjärtefråga. Kärnvapnen och kärnkraften. Fredsfrågan och energifrågan, omöjliga att skilja åt? Diskussionen om hållbarhet och jordens framtid. Den diskussionen förde Eva Moberg in i det sista.
I UNT skrev hon 2010:
”Så länge kärnvapnen finns riskerar de att bli använda. Därför måste de elimineras. Vilket också kräver att den civila kärnkraften fasas ut.”
Eva Moberg ansåg att IAEA (International atomic energy agency) borde omvandlas och få nytt FN-mandat, nu att kontrollera icke-spridning av kärnkraft i stället för att bland annat sprida kärnkraft men samtidigt hindra dess militära användning.
Eva Moberg var samhällsdebattör vare sig hon i stunden var journalist, författare eller dramatiker. Hon belönades också för sin gärning, bland annat med De nios pris och (2003) Torgny Segerstedts frihetspenna. Det senare för att hon i sin journalistik ”med sällsynt intensitet och skärpa, obekymrad om intellektuella och politiska modediktat, försvarat de mänskliga rättigheterna mot gamla och nya angripare. Särskilt starkt har hon engagerat sig för att förändra det manssamhälle som bär ett tungt ansvar för våld och krig i världen”.
Man kan tycka att hennes journalistiska verksamhet - redaktör för tidskriften Hertha, kulturredaktör och kolumnist på Vi, manusförfattare för TV-teatern, kolumnist på DN:s ledarsida med mera - skulle vara nog. Särskilt om man också räknar in mer än halvdussinet böcker kring brännande frågor. Men Eva Moberg var dessutom barnboksförfattare.
Hur såg hon på sig själv, kan man undra. Så här uttalade hon sig när hon var sommarpratare i Sveriges radio sommaren 2000:
– Jag tycks vara tilldelad etiketten feministisk debattör, men det som jag har skrivit i den frågan är bara en bråkdel av min produktion. Jag är mest stolt över en mångårig kamp mot kärnkraft och kärnvapen. Annars ser jag mig mest som dramatiker.