Många vill skriva om sina liv
Svenska folket skriver. I dag kan den som har lust publicera sig på nätet eller göra böcker på egen bekostnad. På gott och ont, tycker Birgitta Östlund, fd rektor på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö.
- Skriver de för familj och släkt är de bara att uppmuntra! Men skriver de med tanke på att bli publicerade - och den tanken är stark hos många - kan det bli problematiskt, säger hon.
Den som vill skriva om det privat upplevda så att det blir skönlitteratur måste nämligen distansera sig till sitt eget stoff.
- Hon måste se de konstnärliga möjligheter som finns i stoffet och reflektera kring vad i intimsfären som kan gestaltas så att det appellerar till andra, säger Birgitta Östlund.
Det handlar bland annat om att leva upp till andra sanningskrav än de rent dokumentära, som inte alltid är relevanta i att hitta de psykologiska och estetiska sanningarna.
- Det är ingen lätt sak att använda sitt eget liv för att gestalta sådana sanningar, säger Birgitta Östlund.
Hon har inte läst Maj-Britt Årstadius bok Det växer en blomma, utan uttalar sig om principen skriva för familjen kontra skriva för offentligheten.
Maj-Britt Årstadius skickade boken till folklivsforskaren Agneta Lilja. I sitt tackbrev skriver forskaren så här:
"(Boken) är intressant för mig som etnolog eftersom den skildrar livet ur en enskild individs ögon och beskriver vardagen på ett nära och intimt sätt Den måste också vara intressant och givande att läsa för dem som bor och arbetar i trakten och som säkert kan känna igen sej i mycket eller helt enkelt få lära sig hur det varit på platsen och hur människors liv gestaltat sig där. Jag tycker också att det är viktigt att det är en kvinna som berättar, det är alltför sällan vi får se världen ur en kvinnas ögon."
Så jobbar vi med nyheter