Året är 2018 och det är dags för nazisternas comeback. Sedan slutet på andra världskriget har de gömt sig på månens skuggsida, där de har förökat sig och byggt världens största mördarmaskin. På jorden styrs USA av en galen Sarah Palin-kopia. Hon ser nazisternas återkomst som en utomordentlig möjlighet att ge sig in i ett krig som kommer ge henne patriotiska röster.
Historien i Iron Sky är förstås skruvad bortom all reson – att det handlar om månnazister är egentligen allt som behöver sägas om handlingen. Även om satiren inte är klockren rätt igenom kan jag inte låta bli att tycka om en film som ogenerat blandar Tim Burton-liknande gotiska maskinlandskap med South Park-komik. Iron Sky spretar åt alla håll – och fastän skämten är av varierande kvalitet finns det tillräckligt med godbitar för att göra filmen sevärd. Blinkningarna åt Dr Strangelove och Hitlerdramat Undergången gör att en cineast känner sig tillfreds.
Att Iron Sky verkar ha hämtat sina influenser från lite varstans har att göra med att detta är ett experiment i kollektivt filmskapande. Filmen har samlat in pengar från sina supportrar som även har fått komma med förslag och idéer över internet. Samtidigt är produktionsbolag från Finland, Tyskland och Australien inblandade och alla har haft sitt inflytande. Filmen hade tjänat på att hållas mer åtstramad. Delar av historien hade lätt kunnat stryka på foten och slutprodukten hade blivit bättre.
Dessutom märks det att filmen har tagit sin tid. Produktionen började 2006 och även om det var aktuellt att driva med Sarah Palin när hon var vicepresidentkandidat 2008, är hon ett öppet mål 2012. Hennes år i amerikanska toppolitiken har redan blivit en parentes.
Om man likt mig tillhör den skara nördar som blir tilltalad av konceptet månnazister är Iron Sky en och en halv timmes underhållande tidsfördriv. Om inte är det en film som nog är bäst att undvika.