Människan kämpar mot ödet

Då Jurij Temirkanov i höstas dirigerade Nobelkonserten i Stockholm fick han frågan om vad som utmärker rysk musik. Hans svarade distinkt: ryska kompositörer skäms inte för att blottlägga sin själ - t ex tyska och engelska kolleger är mer återhållsamma.
Ingenstans är denna insikt mer träffande än i den trilogi av själsrörelser som bildas av Tjajkovskijs tre sista symfonier.

Den inleds med den fjärde symfonin skriven under en turbulent tid i kompositörens liv 1876-78. Som alltid stod hans homosexualitet i konflikt med gällande lag och moral, men nu skakades han även av ett katastrofalt försök till ett konventionellt äktenskap.
En ljusning erbjöd en ny mecenat, Nadesjda von Meck. Denna syskonsjäl skulle Tjajkovskij aldrig träffa men han ägnade henne högintressanta brev, bland annat om sin fjärde symfoni. Där återger han knappast sin egentliga skapelseprocess men erbjuder en spännande tolkningsingång.
Symfonins inledande tunga bleckblåsarfanfar representerar enligt Tjajkovskij ödets obönhörliga slag. Man kan tillägga att fyra av dess noter rytmiskt upprepar ödesmotivet i Beethovens femma och flera gånger återkommer som en hotfull bakgrund till andra melodier.

Mot slutet av den första satsen ljuder fanfaren i sin helhet - men vad innebär då de hetsigt uppbrutna huvudmelodierna: att människan krossas av ödet eller att hon samlar sig till en kraftansträngning?
Sedan erbjuds hon enligt brevkommentarerna en respit i den långsamma satsens drömska minnesbilder följda av scherzots rustillstånd. Här får stråkinstrumenten spela ett ovanligt renodlat pizzicato: de knäpper sina strängar i förbiilande virtuostakt med högsta krav på synkronisering. Däremellan representerar enligt Tjajkovskij gällt dissonantiska träblåsare berusade bönder, medan bleckblåsarna står för förbimarscherande soldater. Det var en typ av gatuskildring som Mahler ofta skulle upprepa.
Finalen motväger den första satsen som massivt orkestrerad känslourladdning. Den furiösa inledningen är återigen ambivalent. Ställer sig människan upp mot makterna eller kastas hon omkring av dem?

Sedan varieras den ryska folksången "En björk stod på fältet" - en anknytning till folkets antagna enkla livsglädje som dock snart rycks med i tvära kast mellan idyll och dramatik.
Tre minuter från slutet återinträder första satsens ödesmelodi och glider nu ner i långsam melankoli. Sedan driver en häxdans av tidigare melodier verket till dess avslutning - triumfatoriskt men också aggressivt och tillkämpat.
I Tjajkovskijs två följande symfonier är den emotionella riktningen tydlig: femman går från melankoli till triumf, sexan från tragisk kamp till utslocknande. I fyran står det och väger: har ödet besegrats av människan eller har det drivit henne till en förtvivlans hysteri?
Svaret får varje lyssnare ge själv i morgon, torsdag. Då kommer Radiosymfonikerna med sin och Tjajkovskijs volym att lyfta taket på Uppsala konserthus.