En enda bland de miljontals arter som existerat eller existerar har blivit jordens härskare och detta i raketfart, nämligen inom loppet av några hundra eller tusen år. Genom sin grundliga rekonstruktion av jordens ekosystem till egen vinning har den blivit ett hot mot otaliga andra arter. Succéarten är naturligtvis den moderna människan, Linnés Homo sapiens – den visa människan.
Vilka faktorer ligger bakom människans globala maktövertagande? Den frågan har sedan länge fascinerat evolutionärt inriktade forskare inom många discipliner. Länge handlade det mestadels om spekulationer, men på senaste tid har en rad intressanta hypoteser lagts fram som stått pall för åtminstone en första kritisk prövning.
Människan är en art inom den däggdjursordning som benämns primater eller apdjur. Ju närmare besläktade olika arter är, desto mer givande är det att jämföra dem när syftet är att lista ut hur det naturliga urvalet utformat deras specifika livsstil. Vår egen art bör vi alltså jämföra med andra primatarter, i första hand schimpanserna, som är våra närmaste släktingar. Men även en del andra primatarter, som babianer, är högst användbara i denna forskning, för även om de i genetiskt hänseende står lite längre från oss än schimpanserna, lever de i miljöer som i högre grad liknar dem där vi och våra föregångsarter genomgått största delen av vår utvecklingshistoria.
Som Charles Darwin gissade, och modern forskning bekräftat, är människans härkomst i grund och botten en afrikansk historia. Det mesta tyder på att vi och våra närmaste föregångsarter levde i och anpassades till den livsmiljö som finns mellan den städsevåta regnskogen och den städsetorra öknen: savannen. Den är emellertid inte en enhetlig och stabil miljö utan ett mosaiklandskap med kraftiga och oregelbundna variationer i nederbördsmängd mellan platser, årstider och år som ett kännetecken. Följden blir starkt växlande födotillgång för växtätarna och därmed också för köttätarna (predatorerna). Savannmiljön erbjuder förvisso rikliga resurser, men för att utnyttja dem krävs en rad speciella anpassningar hos dess invånare.
Ett påfallande drag hos de flesta av savannens större däggdjursarter är deras utpräglade sällskaplighet. Savannens växtätare, som gnuer och zebror, uppträder alltid gruppvis, vilket också gäller dess köttätare, till exempel lejon och fläckig hyena, liksom de allätande savannbabianerna. Till flocklivets uppenbara fördelar hör för växtätarna mer effektiv spaning mot rovdjur och minskad risk för individen att bli nästa byte och för predatorernas del ett starkare revirförsvar och större framgång i jakten.
Men ett av evolutionsbiologins få axiom är att smakar det, så kostar det. Flockliv medför oundvikligen en risk för att en ”lojal” individ får betala för fördelar som en ”svikare” kammar hem. Både för att undvika att bli lurad och för att höja sin status, med de fördelar det medför, måste individen hålla koll på de sociala relationerna mellan flockens alla medlemmar. Då krävs en effektiv ”social hjärna”.
Hos flertalet arter är socialiteten dock ganska okomplicerad och ger knappast mer än en rad automatiska fördelar som exempelvis att många ögon ser mer än två. Här har individerna inga personliga relationer till varandra. En zebra eller gnu är så god som en ann.
Men hos andra arter har socialiteten gått mycket längre, till exempel hos köttätare som lejon och fläckig hyena, växtätare som elefant och allätare som babianer. Avancerat sociala arter kännetecknas ofta av relativt långt liv samt varaktig familje- och släktsammanhållning med ”personliga” relationer. En elefant eller en babian är absolut inte så god som en ann.
Att klara resurskriser kan vara nog så svårt men blir dock lättare om flocken innehåller ett antal veteraner som minns hur det var och hur de klarade sig den gången. Men för individen räcker det inte att överleva utan det gäller att bli en vinnare i det sociala spelet. I till exempel en babianflock krävs det begåvning för att inte bli en förlorare och dö utan avkomlingar.
Begreppet ”den sociala hjärnan” skapades redan på 1970-talet av den brittiske psykologen Nicholas Humphrey men kom riktigt i svang framför allt genom den likaledes brittiske primatforskaren Robin Dunbar. Den nederländske men i USA verksamme Frans de Waal framhöll sambanden mellan socialitet och ”rävspel” redan i titeln på sin kanske mest kända bok, Chimpanzee Politics (1982). Inte att förglömma Jane Goodall, pionjären som inledde sina fältstudier av schimpanserna i Mahalebergen i Tanzania redan för mer än 50 år sedan.
I Jane Goodalls efterföljd är det just schimpansen som ägnats mest forskning. Varje schimpanssamhälle har sina specialiteter vad gäller bland annat gester, jaktmetoder, verktygsanvändande och nyttjande av medicinalväxter vid opasslighet. Även mellan grupper som lever i varandras närhet, men hålls åtskilda av låt säga en flod, finns tydliga skillnader i traditioner, det vill säga beteenden som överförs från generation till generation, inte genom det genetiska arvet utan genom social inlärning. Primatforskarna talar om att olika schimpansgrupper har olika kultur och menar då summan av alla de inlärda tekniker, signaler och sedvänjor som kännetecknar en viss grupp.
Men hur man än fascineras av alla kulturfenomen hos schimpanser och andra primatarter, är de bara en utgångspunkt i försöken att förstå uppkomsten och vidmakthållandet av den mänskliga kulturen – unik genom att vara kumulativ. Vartefter tiden går, uppkommer successivt nya kulturelement som fogas till de befintliga, och den processen har lett till att den moderna människans kulturmängd är oerhört mycket större än någon annan arts. Eftersom en viss gruppkultur påverkar gruppens omvärld och levnadssätt, kommer den att påverka det darwinska genetiska urvalet. Medan anpassning till nya omvärldsbetingelser vanligtvis sker genom att genetiskt olika individer uppnår olika fortplantningsframgång, förhåller det sig delvis annorlunda hos vår art, nämligen på så sätt att kulturen påverkar omvärlden och därigenom indirekt den genetiska anpassningsprocessen. Kulturell och genetisk evolution tycks ha växelspelat i designen av den moderna människan.
Hur kommer det sig att nya kulturinslag bevaras och fogas till befintliga hos vår art men inte hos andra primater? En ny experimentell studie ledd av Kevin Laland, professor vid St. Andrews universitet i Skottland, tar viktiga steg mot lösningen av ”den kumulativa kulturens mysterium”. Laland och hans grupp använde i sina experiment små grupper av kapucinapor (snarlika Pippi Långstrumps herr Nilsson i filmversionen; i böckerna är herr Nilsson däremot en markatta), schimpanser och 3- till 4-åriga barn. Samtliga grupper ställdes inför samma uppgift, som bestod i att lösa en serie tekniska problem för att komma åt en belöning i form av respektive arts favoritgodis.
Flertalet barngrupper klarade ganska lätt av hindren och kom åt godiset. Varken kapucin- eller schimpansgrupperna lyckades däremot utom några få gånger – och då troligtvis av ren tur. Vad var det som gjorde barnen så mycket effektivare än kapucinerna och schimpanserna?
Förklaringen är fyra typiskt mänskliga egenskaper: förmågan att imitera, förmågan att med åtbörder och ord instruera andra samt förmågan att identifiera de individer i gruppen som synbarligen gjorde framsteg i arbetet och föredra dem som modeller. Sist men inte minst gav barnen varandra uppmuntran genom vänliga åtbörder och små gåvor.
Barnen gav således prov på en hel rad så kallade prosociala beteenden, det vill säga sådana som gynnar gruppens samfällda resultat till priset av en liten privat uppoffring. Med ett ord: laganda.
Varken hos kapucinerna eller hos schimpanserna skönjdes några tendenser till samarbete eller kunskapsöverföring, utan den som råkade komma åt en godbit slök den själv – om den hann, för risken var stor att någon ”lagkamrat” nappade åt sig den... Till och med mödrar snodde ibland godiset från sina ungar!
Människobarnen däremot agerade som ett lag, som kom ihåg sina ”recept” från gång till annan. Vilken otroligt viktig fördel för en art som lever i en oförutsebar värld, där överföring av kunskap från individ till individ och ett rymligt komihåg måste ha ett oerhört överlevnadsvärde! Som på savannen.
Darwinskt urval drivs vanligen av skillnader i fortplantningsframgång mellan individer med olika arvsanlag. I Lalands experiment visade barnen emellertid en gruppmentalitet som antyder att deras psyken i ett viktigt hänseende fungerar annorlunda än de två andra arternas. I människornas värld har kulturen – de socialt inlärda beteendena – kommit att få sådan betydelse att urvalet (selektionen) inte bara sker mellan individer med olika anlag utan också mellan grupper med olika kulturer.
Ända till helt nyligen ansåg de allra flesta evolutionsbiologer att så kallad gruppselektion på sin höjd var en bidragande faktor i anpassningsprocessen, men på senaste tid har man omprövat denna inställning, speciellt när det gäller vår egen art. Kultur är ett gruppfenomen, och beroende på sina olika kulturer har grupper olika varaktighet, motståndskraft och fortplantningsframgång.
Hör här vad den förutseende Charles Darwin i sin bok Människans härkomst (1871) har att säga om detta fenomen (i min översättning): ”Det råder inga tvivel om att en stam som innehåller många medlemmar som till följd av patriotiskt sinnelag, trofasthet, disciplin, mod och medkänsla alltid är beredda att hjälpa varandra och göra uppoffringar för den gemensamma saken skulle segra över de flesta andra stammar; och detta skulle vara naturligt urval”.
När gruppens motståndskraft mot olika prövningar, som oförutsebara resurssvackor och konflikter med andra grupper, fick avgörande betydelse för individernas fortplantningsframgång, växte det fram kulturer som gjorde det lönsamt för individerna att uppoffra sig för gruppens bästa eller med andra ord att bete sig prosocialt. Människans enastående förmåga att uppfinna, komma ihåg och vidareföra kultur – alla de slags normer och trick att lindra eller lösa svårigheter och kriser – utvecklades således genom gruppselektion i en värld kännetecknad av oförutsebarhet och konkurrens.
En förklaring till människans framgång som art är vår förmåga till samverkan. I en studie där småbarn och apor skulle lösa tekniska problem uppvisade barnen en rad beteenden som gynnade hela deras grupp. Människobarnen överförde kunskap till varandra. Och inte minst var de inbördes uppmuntrande, skriver Staffan Ulfstrand.