Om man kan hoppas på billig el om det blir en stor vårflod kan vi hoppas på ett gott jazzår, skivfloden är strid där.
Det kommer liksom under hösten ut ett antal bra plattor här, låt vara att ett par i dagens omgång såg dagens ljus redan innan jul.
Konsertvåren i genren startar också riktigt bra. Fredag 25 januari kommer världstrummisen Manu Katché, känd för sitt arbete med bland andra Peter Gabriel, Dire Straits, Sting, Joni Mitchell och många fler, till Konserthuset i Uppsala.
Han släppte sitt självbetitlade album sent förra året. Det är hans fjärde album för prestigemärket ECM och hans första utan basist. I stället är det organisten/pianisten Jim Watson som får stå för basandet på sina instrument. Det har gett Katché en större frihet i spelet, det märks där att han är utbildad pianist och han spelar också solo på instrumentet på ett spår, och det gör honom till en spelare i paritet med de andra solisterna, Tore Brunborg, sax, och Nils Petter Molvær, trumpet & elektronik.
Sättningen bäddar för en originell ljudbild och det tar man till vara ordentligt. Musiken låter alldeles egen utan att man gjort det till ett krystat egenvärde. Klangen mellan sax-trumpet-Hammond låter omväxlande maffigt stor och omväxlande skirt intim. Det svänger dessutom ordentligt om kvartetten. Det är bara att ila till Konserthuset för att dessutom få en extra dimension live.
Om nu musiker som Katché & Co verkar vilja få till nya klanger och gå vidare så tycks den svenska jazzeliten, även den unga, satsa på att gå in i själva jazzens väsen. Att döma av ett knippe album som kommit är det en nytolkning av det traditionella som gäller. Med detta sagt, det är inte frågan om lägre kvalitet, tvärtom, svensk jazz står stark. Även om jag kan sakna en lite djärvare hållning.
Det låter riktigt bra om till exempel Uppsalasonen Martin Sjöstedt. Pianisten finns med lite här och var. Konstellationen med namnet The Beginners (alltså långt den verkliga erfarenheten som finns hos dessa relativt unga musiker) har gjort ett riktigt snyggt album med Two years after. Där samsas Sjöstedt med gitarristen Erik Söderlind, saxofonisten Andreas Gidlund, basisten Kristian Lind och trummisen Chris Montgomery. Musiken hamnar någonstans mellan swing, bebop och mainstream. Det gör den också på albumet Good to be där Sjöstedt spelar med saxofonisten Karl-Martin Almqvist, basisten Daniel Franck och trummisen Kesivan Naidoo från Sydafrika. Båda albumen låter riktigt fint, även om jag förundras lite över den traditinelal hållningen.
Det kan man göra även på basisten Thomas Fonnesbæks album Sound of my colors. Där delar han plats med pianisten Lars Jansson och trummisen Paul Svanberg. Musiken är också i samma upplägg som föregående; eminent spelad, snyggt gjord, men inte överaskande annat än att det är så bra utfört. Det gäller också trummisen Jonas Holgerssons album 4003 där han spelar med Martin Landæus, piano, Johnny Åman, bas, Hans Ulrik, sax, samt Gerard Presencer, flygelhorn. En eloge till skivbolaget Prophone som vågar satsa så mycket på jazz!