Marilyn Monroe landar i England. Året är 1956 och hon är en av världens största kändisar, nyligen gift för tredje gången, nu med författaren Arthur Miller. Här ska hon spela in filmen Prinsen och balettflickan med en av de riktigt stora karaktärsskådespelarna, sir Laurence Olivier, som regissör och motspelare. Här träffar hon även den unge Colin Clark som blir störtförälskad i stjärnan och som skriver den memoarbok som filmen bygger på.
Som det står i förtexterna: ”detta är den sanna historien”. Jojo, så sann den kan bli i en blint förälskad ynglings ögon och skriven många år efteråt …
Marilyn Monroe är omskriven i kilometervis med böcker och gestaltad i ett otal filmer, förutom de över trettio spelfilmer hon gjorde själv. Det har spekulerats vilt över hur – och varför – hon dog bara 36 år gammal. Hon må ha dött ung, men myterna lever ett evigt liv och det finns fortfarande mycket att göra om hennes liv, inte minst som en spegling av vår egen tid.
Detta utsnitt som omfattar en enda vecka är ett smått genialiskt berättargrepp. Samtidigt som det är en högst fattbar tidsrymd lyckas regissören Simon Curtis få med så mycket om sin huvudperson. Här möter en skådespelare som blir utnyttjad lika mycket som hon själv utnyttjar sin ställning och magiska dragningskraft. Hon är ytterst sårbar, alltid osäker på om hon är älskad för sin egen skull och rädd för att bli övergiven samtidigt som hon krossar hjärtan på löpande band. Hon är ytterst osäker på sin förmåga som skådespelare och ställer på samma gång till ett kaos utan like under filminspelningarna. Samspelet mellan henne och Olivier skär sig från första stund.
Michelle Williams ÄR Marilyn Monroe, både porträttlik och imponerande autentisk i spelet. Hon får fram hela den utsatthet som präglade kvinnan som förr hette Norma Jeane Mortenson. Denna tycks ha tappat bort sig själv i hela mediakarusellen och ibland frågar hon bokstavligt: ”ska jag spela henne nu?” Och menar Marilyn. Hela hennes tillvaro tycks bestå av att stå på ett slags scen eller ligga utslagen hemma i sängen. För henne blir mötet med den nybakade regiassistenten (mest ett slags springpojke) Colin en flykt från alla krav. Tillsammans får de några oskyldiga stunder innan det är dags för Marilyn att återvända hem.
Simon Curtis berättar den på många sätt gripande historien med lätt och självklar hand. Filmen är skönt bildbesatt och visar upp ett England i sin allra vackraste skrud. Filmen är dessutom rolig på det där typiskt brittiska kvalitetsviset och dialogen är vass. Inte minst visar den upp hur slagfärdig miss Monroe var.
Så det blir ett slags bitterljuv feel good-film, även när man ser hur trasig människan Marilyn är bakom den glittriga fasaden när hon mer eller mindre motvilligt spelar den yta som världen förväntar sig. Curtis analyserar inte särskilt utan visar mest upp ett utsnitt ur Marilyns liv, men det är bra så.
Kenneth Branagh stortrivs som Olivier, Eddie Redmayne är bra som Colin och Harry Potterstjärnan Emma Watson visar att hon kan spela vuxna roller också.