Rock/Blues/Folk. Det är med all tydlighet jag minns när Dire Straits, där Mark Knopfler var drivande motor, slog igenom 1979 med Sultans of swing. Hans vemodiga sångröst och speciella gitarrljud kombinerat med den dans- och trallvänliga musiken fungerade mycket bra. De följande åren gjorde Knopfler och gruppen flera riktigt bra album och fick många stora hits.
Nu är det länge sedan han gjorde något som stack ut ordentligt. Solo, eller i sällskap med till exempel Emmylou Harris, gör han helt okej musik men det berör inte speciellt.
Så är det med nya Privateering också. Här finns ett knippe låtar, de flesta antingen inspirerade av typisk keltisk folkmusik eller regelrätt jordnära blues. Han och de skickliga medmusikanterna gör det riktigt bra, även om det inte känns direkt nyskapande - men när brukar blues och folk kännas nytt. Men det är välspelat med vackra melodier och självklart den stämningsfulla sång och originella gitarrspel man kommit att räkna med när det gäller Mark Knopfler. Möjligen är det dubbla cd-formatet lite mycket på en gång.
En av hans låtar heter Miss You Blues och där kan han få sitt lystmäte hur mycket som helst. Det kommer faktiskt stora mängder av den blåa varan på cd, vinyl och digitalt. Här kommer et litet urval som Knopfler kan stilla sin längtan med.
Fortfarande är det blandningen av att sjunga om sitt elände - fattigdom eller olycklig kärlek - eller att riktigt röja loss som gäller. Det spelar ingen roll vilka artister eller kön eller land som gäller.
Brittiska trion Dani Wilde, Victoria Smith och Samantha Fish visar på BluesCaravan 2012, både cd och dvd, hur ett riktigt bluesröj låter och ser ut. Det gör svenska bandet Serve you right to suffer också på sitt självbetitlade album, låter alltså. Här ingår veteraner som Bengan Blomgren och Bernt Andersson, från saliga proggbandet Nynningen.
Anknytning till Sverige har också Doug Sahm, med sitt The last real Texas blues band. Deras konsert här 1997 är smått kult och finns nu utgiven på LIVE - In Stockholm. Hemtrevlig texmex med humor och sväng och låtar som Meet me in Stockholm, fint.
Eric Bibb har verkligen anknytning hit han också, efter att ha bott här ett antal år. Nu för tiden gör han dock inte det men är en flitig skivinspelare. Hans nya Deeper in the well har alla de kännetecken på hans mjuka variant av blues som han brukar. Duktig låtskrivare och bra sångare.
Holländske Hans Theesink tillhör också de nutida veteranerna och tillsammans med sin kompis Terry Evans satsar han också på akustisk blues denna gång på albumet Delta time. De får god hjälp av ingen mindre än Ry Cooder på några låtar.
Michael Burks lever upp till sitt smeknamn Iron man på nya albumet Show of strength och satsar tungt. Svettig gitarr och kraftfull sång kännetecknar det svängiga albumet,