Therese Eriksson är frilansskribent och kritiker: Marken gungar i italienskt drama

När katastrofen inträffar räcker det sällan med det. I dess kölvatten fortsätter tillvaron att rämna, bit för bit faller saker sönder som en (in)direkt konsekvens av insikten om alltings förgänglighet. Ur detta sönderfall har människan inte många andra val än att försöka se till, och vaska fram, det som trots allt finns kvar.

I veckan har SVT sänt den italienska dramaserien Le cose che restano fyra kvällar i rad – en utmärkt konkurrent till fotbolls-EM – om familjen Giordanis liv efter yngste sonen Lorenzos plötsliga död i en bilolycka. På svenska har serien fått heta Aldrig ska vi skiljas, ett måhända märkligt namnval med tanke på hur många människor som frivilligt och mot sin vilja faktiskt skiljs åt här.

Mamman i familjen blir mentalt sjuk och förnekar sonens död, pappan reser till Irak för att arbeta där (han flyr med andra ord), de tre vuxna barnen Andrea, Nino och Nora möter alla människor de älskar och sedan förlorar. In i familjen kommer också Shaba, flykting från Irak, och hennes dotter Alina, Michel (som blir Andreas stora kärlek) och hans dotter Lila. Tillsammans och var för sig fortsätter de på något vis sina vingklippta liv, burna av den ställföreträdande gemenskap och kärlek som får ersätta den ursprungliga familjens.

Det är väl ett understatement att säga att det inte är någon munter historia, som i sammanlagt 6 timmar – som en riktigt lång långfilm – ter sig något svårsmält. Men den är värd ansträngningen det innebär att stå öga mot öga med livets orättvisor och hur människor överlever dem. Och lever med dem.

I en av slutscenerna ligger bröderna Nino och Andrea på rygg på motorhuven och ser på flygplanen som lyfter ovanför dem, och Andrea pratar om vikten av att lära sig leva i det extrema – i en ständig jordbävning. Det är ett fint samtal, men det är egentligen inte detta som är dramats kärna, utan tvärtom det som finns i dess titel.

Le cose che restano blir på svenska ungefär ”saker(na) som blir kvar” – och det är just de sakerna som betyder allt. En katastrof, som i det här fallet ett barns död, ställer precis allt på ända. Marken gungar. Men, och det är just i detta men som hoppet står att finna, den förmår inte slå sönder precis allt. Något eller någon finns fortfarande kvar – trots allt – och det gör hela skillnaden. Något eller någon att älska, som står stark i stormens öga.

Påfallande ofta är det små barn som fyller den funktionen i trasiga människors liv. Men det är ingen börda som läggs på deras små axlar, de bara är sådana alldeles av sig själva; hoppingivande och livsbejakande. För familjen Giordani blir inte minst Lila viktig. När hon flyttar in i den kalla, ödesmättade våningen som bär på sorgen efter en framgångsrik och lycklig familjs spillror, väljer hon genast att boa in sig i Lorenzos färgglada ungdomsrum. Det är inget annat än en stor tröst att se hur hon med självklarhet för in ljus, riktning och mening för alla som får dela hennes liv.