Nej, det är ju inte detta som är huvudtemat i Åsa Mobergs bok Väninnorna och jag men när jag läste boken fastnade jag framför allt för ett ställe i intervjun med väninnan Märta Tikkanen där Märta efter att ha betonat hur berikande det kan vara att umgås med någon som är väldigt olik en själv anför kollegan – och väninnan – Ellinor som exempel:
”Ellinor har speciella sidor som jag förundras över, som när hennes mamma gav henne ett helt livs brevväxling och sa: ’Det här ska du bränna.’ Vad gjorde du?’ frågade jag henne. ’Jag brände dem,’ sa hon. ’Vad skulle jag annars ha gjort?’ Jag skulle ha läst dem.”
Tikkanen är övertygad om att mamman skulle ha bränt breven själv om hon verkligen ville ha dem förstörda men hur kan vi veta? Den givna litteraturhistoriska parallellen är givetvis Max Brod som fick Kafkas manuskript med uppmaningen att bränna dem – och som i stället nogsamt såg till att de bevarades för eftervärlden.
Brod försvarade sig med att Kafka kände honom för väl för att överlåta sina papper till just honom om han verkligen ville ha dem förstörda. Han kan ha haft fel men kan också ha haft rätt. Det enda säkra härvidlag är väl att eftervärlden står i en omätlig tacksamhetsskuld till Brod för utan honom hade vi aldrig fått lära känna Kafka som den stora författare han är i dag.
Men alltså: vad kan vi veta om våra närmaste? Man kan fråga sig hur svårt det kan vara ens för en gammal människa att själv förstöra sina brev om det nu verkligen är det hon vill.
Man kan tänka sig att hon ger dem åt en dotter och ber henne bränna dem för att pejla dotterns intresse för hennes liv: egentligen vill hon kanske förfärligt gärna att breven ska bli lästa men hon tycker att det vore anspråksfullt att tydligt visa att det är det hon önskar och hoppas på.
Det kan också tänkas att hon drabbats av depression, att hon på sin ålders höst tycker sig blicka tillbaka på ett värdelöst liv och att breven symboliserar det värdelösa. I så fall vore det ju förödande om dottern raskt ryckte dem åt sig och bar i väg med dem till brasan.
Jag undrar hur jag skulle ha gjort själv. Jag tror jag skulle ha tackat min mor, tagit emot breven och lagt dem i säkert förvar.
Nej, jag skulle inte ha läst dem, inte genast, troligtvis inte medan min mor levde, men jag skulle ha sett till att de fanns kvar, i säkert förvar. Sen skulle jag ha läst dem.
Och om mor hade frågat om jag bränt breven?
Då skulle jag inte ha ljugit, jag skulle ha sagt att de fanns kvar och jag skulle i min tur ha frågat henne om hon verkligen ville ha dem brända. Hade hon då svarat ja hade jag gått hem och bränt dem.
Man kan aldrig vara säker på vad ens närmaste vill men kanske Ellinors mor visste att Ellinor skulle bränna? Och Märta Tikkanens mor att Märta skulle läsa?
Kanske mödrar kan vilja olika men känner sina döttrar och får som de vill?
Det är en trösterik tanke.
Förövrigt skulle just min mor aldrig ha bett just mig bränna. Hon hade varit rädd att jag skulle sätta eld på huset.