ALLAN ELLENIUS: Med Edvard Grieg i blickpunkten

I Uppsala högre allmänna läroverk fanns i det tidiga 1940-talet en musiklärare som samtidigt var dirigent i domkyrkans gosskör. Han var kan man tryggt säga en man av gammaldags läggning som hyllade en obönhörlig disciplin. Skulle någon utebli från en repetition med hänvisning till "ont i magen" blev tillrättavisningen handgriplig och en läxa för all framtid. En originell och inte okomplicerad man som ständigt möttes med fruktan och respekt och som i sin smak inte gjorde någon hemlighet när det gällde musikaliska favoriter. Hans stora stund var de årligen återkommande musikuppvisningarna då ett ambitiöst program tog form inför elever och stolta föräldrar i den fullsatta aulan. Det är mig obekant om repertoaren i dessa konserter har uppmärksammats av musikforskare - det vore annars en lockande uppgift att följa smakens framväxt och växlingar sedan uppvisningarna inleddes, kanske redan vid förra sekelskiftet. För åtskilliga elever innebar de tidiga möten med den stora musiktraditionen. Den som skriver dessa rader kan intyga att intrycken kunde bli minnesvärda sedan de ganska obarmhärtiga repetitionerna försvunnit i glömskan.

Den energiske musikdirektören hade som antytts favoritstycken, alla visste att de skulle återkomma år efter år. Ett var Charles Gounods Soldatkör ur Faust, denna ståtliga paradsång som även för tränade tenorer i en operakör ställer höga krav på röstens klang och omfång. I aulans program var soldatkören ett inslag som bisserades, till åhörarnas jubel. Den andra av musiklärarens mest omhuldade kompositioner var Griegs Landkjenning. Ackompanjemanget till solistens framträdande var inskränkt till piano som trakterades av en för uppgiften lämplig gymnasist. Den som skriver dessa rader bekänner att upplevelsen än i dag finns ända ned i ryggmärgen. Den gav för realskoleeleven en aning om vad musik kunde åstadkomma i känsliga sinnen.
Scenariot till Landkjenning är välbekant, det skrevs av Björnstjerne Björnson under inspiration från Snorre Sturlasons Edda i en storslagen nationell anda. Här skildras alltså hur den unge Olav Trygvason kommer seglande och en skald plötsligt upptäcker norska kusten, med skimrande jöklar vid horisontranden, och den unge kungen fylls av längtan. Björnson skrev till Grieg att han för den kommande tonsättningen förväntade sig "ett majestätiskt ljud." Han blev verkligen bönhörd. Resultatet blev ett kraftfullt verk för manskör och barytonsolo och det hela hade sin premiär den 17 maj 1872. Uruppförandet skedde i Akershus fästning, som led i den nationella insamlingen av pengar till restaureringen av Tronheims domkyrka. Efter företagna revisioner publicerades verket 1881 som op. 31.

Texten tecknar en vårstämning och brus hörs från dånande hav, forsar och skogar, med inslag av ljud från klockor och orgelklang som understryker det sakrala stämningsläget. En kulmen inträffar när solisten, tillika kungen själv, sjunger:
"Gid min Tro stå staerk som Grunden,
Stige ren som jökelrunden,
Ånden nå Naturens Höjde,
Fyldt af Ham, som sammenföjde."
Så når verket sitt slut, uppbyggt i grandios stegring till finalens fortissimo.
Om soldatkören hälsades med applåder gällde det i än högre grad Griegs nationella paradstycke. Det är inte osannolikt att framförandet hälsades med särskild entusiasm med tanke på att Norge sedan några år var ockuperat genom det tyska anfallet. Och vi skolpojkar som en gång följde taktpinnen i läroverksaulan fick, vågar jag påstå, ett minne för livet. Den som i dag vill lyssna kan gå till en inspelning på Deutsche Grammophon av Göteborgs symfoniorkester under Neeme Järvi, med Håkan Hagegård som solist.

Allan Ellenius: Med Edvard Grieg i blickpunkten

Det är i dagarna 100 år sedan Edvard Grieg avled och minnet firas på vederbörligt sätt med en rad evenemang. För många stiger musikaliska upplevelser fram som kan spåras långt tillbaka och kanske till en del blivit djupgående, möjligen också livsavgörande, skriver Allan Ellenius.