Ola Larsmo: Med gatlyktorna släcks jämlikhetstanken

När nyheten om att de faktiskt var avstängda som en besparingsåtgärd vaknade debatten och inte minst ilskan – tills de åter tändes en dag i augusti.

Man kan fundera en del över den där ilskan. Egentligen lät det ju rationellt – sommarnätterna är ljusa en bit in augusti, varför slösa energi? Men jag tror att den vrede som vaknade hos rätt många Uppsalabor har andra och lite djupare orsaker.

***

Ända sedan jag på åttiotalet skrev romanen Engelska parken har jag varit fascinerad av ”staden under staden”. En modern storstad är en sammansatt maskin med nästan lika mycket stad under mark som ovan. Där finns alla de tekniska nätverk som vi alla är beroende av – som, även om där inte finns andra synliga band, knyter samman varje hushåll i staden. Varmt och kallt vatten. Elnät. Fjärrvärme. Ut i varje hus finns de rör och kablar som kopplar oss samman. I en tid där så många andra en gång tydliga uttryck för jämlikheten mellan samhällets medborgare monteras ned har själva den tekniska jämlikheten en stor symbolisk betydelse. Dessa system projekterades och byggdes för att vi alla skulle ha del av dem, som en lägsta standard. I svenska städer är det ännu inte så att telenätet bara byggdes ut till vissa kvarter. Inte heller elnät eller vatten.

***

Den där jämlikheten är också en samhällsmotor. När jag för några år sedan intervjuade teknikhistorikern Arne Kaijser förklarade han ”gasspisteoremet” för mig: hur de via skattsedeln bekostade infrastrukturerna varit drivande i själva samhällsutvecklingen. Ingen byggde ett gasverk förrän folk hade gasspisar hemma. Och ingen var dum nog att köpa en gasspis förrän det fanns ett gasverk. Där stannade utvecklingen – tills staden gick in och beställde ett helt system av gaslyktor och ledningar. Plötsligt fanns underlaget både för gasverket och fabriken som byggde gasspisar. ”Gasspisteoremet” var en handfast beskrivning av hur jämlika system driver den ekonomiska utvecklingen framåt.

Det är det symbolvärdet man – oavsiktligt – rör vid när man släcker ned vissa lyktor. Visserligen över hela staden. Den här gången. Men när man börjar spara ned på de system där jämlikheten mellan medborgare en gång konkret och handfast lades ned i järn och koppar utlöser det oro. Småningom en ilska som kan uppfattas som överdriven, men som djupast handlar om rädslan för att somliga av oss ska kopplas loss från själva samhälleligheten. Det är det symbolvärdet som rör sig i själen på många Uppsalabor när man blir arg på den släckta gatlyktan. Och det är vad Ragnar Thoursie fångade i dikt när han en gång skrev sin berömda ”Sundbybergsprolog”:

”En öppen stad,
ej befäst, bygger vi gemensamt
- Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”