Medeltidens svenska växtvärld

I dag tar vi för givet att gullvivan ska heta "gullviva", maskrosen "maskros" och vitsippan "vitsippa". Så står det ju i våra svenska floror.
Men växtnamnen i vårt språk har en lång och mångskiftande historia. Människan har från sin första stund på jorden varit beroende av växter och "namn", benämningar, har behövts och behövs för att identifiera och särskilja arter och typer, men med olika förhållningssätt och indelningsgrunder i folklig och vetenskaplig systematik. "Namn" är för övrigt den folkliga och internationella termen för ord av detta slag.

Den första mer omfattande sammanställningen av svenska växtnamn gjordes av Johannes Franckenius (1590-1661), Uppsalas och Sveriges förste professor i botanik, i skriften Speculum botanicum (1638 och 1659). Det är, med utgångspunkt i tidens latinska nomenklatur, en alfabetisk lista, i stort sett utan analyser och kommentarer, men med ett intressant företal. Den andra upplagan upptar omkring 1700 svenska växtnamn eller namnformer.
En faksimilutgåva av Speculum publicerades 1973 av bokförlaget Rediviva men skriften borde ges ut med botaniska och språkliga kommentarer. Sigurd Fries analyserar i boken Svenska växtnamn i riksspråk och dialekt (1975) de svenska växtnamnen hos Franckenius ur främst typologiska och formella synvinklar.

Linné registrerar i andra upplagan (1755) av sin Flora svecica närmare 900 regionala svenska växtnamn och föreslår över 400 namn som riksgiltiga för fanerogamer, kryptogamer och svampar, om vilka Linné skriver att "ingenstans är naturen mer föränderlig än hos svamparna".
Linnés insatser för de svenska växtnamnen fortsattes av 1800-talsbotanisten Elias Fries och är dokumenterade i hans Botaniska utflygter och i Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen, utgiven 1880 av Svenska Akademien. Diskussionen om vilka svenska namn som ska stå i våra floror, det vill säga vara riksgiltiga, har fortgått efter Fries tid, med Thomas Karlssons lista från 1997 som ett tills vidare "normerande" slutresultat.

Vår kunskap om förlinneanska svenska växtnamn, särskilt de medeltida, har trots uppsatser eller lexikala arbeten av bland annat. Thore Magnus Fries, Otto Gertz, Bengt Hesselman, August Lyttkens och K. F. Söderwall, varit mycket bristfällig. Ett heltäckande och sammanfattande arbete har saknats.
Men våren 2009 publicerade professorn i svenska språket vid Stockholms universitet Inger Larsson en bok om växter och växtnamn i det medeltida Sverige, Millefolium, rölika och näsegräs. Medeltidens svenska växtvärld i lärd tradition.
Boken, som är skriven inom ramen för ett forskningsprojekt om det förlinneanska växtnamnsskicket i Sverige, finansierat av Riksbankens jubileumsfond, är utgiven av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. Det är en mycket tilltalande, rikt illustrerad volym, med bilder från i synnerhet den medeltida örtaboken Ortus sanitatis, i ett såväl allmänkulturellt som botaniskt och språkligt fascinerande ämne. I en inspirerad förtext väver Kjell Lundquist samman de kulturella trådarna i historiens ljus.

Inger Larsson har i sin bok sammanställt, tolkat och kommenterat cirka 500 namn, av vilka en stor del, direkt eller indirekt, är av utländsk härkomst, på omkring 300 växtarter. Det är, märkligt eller signifikativt nog, samma frekvenser och fördelning som vi finner i en engelsk örtabok, The Grete Herball, från 1526.
Dessa siffror speglar naturligtvis inte det "totala" vetandet om växterna och deras benämningar i det medeltida Sverige. Och vilka växter rymde det medeltida svenska landskapet? Därom vet vi föga. Vi måste i detta sammanhang erinra oss att det inte alltid är möjligt att avgöra om ett namn "kommer ur en folklig eller lärd tradition" eller vad som är original eller inlån.
Merparten av upplysningarna i den svenska medeltida skriftliga traditionen rör växter, inhemska och utländska, som stod den tidens människor nära och som de hade särskild anledning att namnge, växter med förankring i hushåll och läkekonst, särskilt som de presenteras i tidens "läke- och örteböcker". Kryddorna var många, några med långväga ursprung, prydnadsväxterna få eller inga. Och vad som odlades i de svenska medeltida klosterträdgårdarna "vet vi [?] inte särskilt mycket om", ett konstaterande som nog är överraskande för många av oss.
Den tillgängliga svenska litteraturen är dock klart begränsad, eller som Inger Larsson skriver: "Källskriftsläget för inhemska växtnamn i inhemska kontexter är alltså påfallande magert."
Inger Larssons genomgång av de relevanta texterna fram till 1526, "ett år som anses utgöra gränsen mellan fornsvenska och nysvenska", är emellertid exemplariskt grundlig. Vi bör då ha klart för oss att "fornsvenska" står för medeltidens svenska, eftersom termen "medeltidssvenska" normalt inte förekommer i svensk språkhistorieskrivning.
Förutom läke- och örteböcker har Larsson bland annat granskat de medeltida lagarna, Peder Månssons skrifter från början av 1500-talet, jordaböcker, inventarieförteckningar, glossarier och ordlistor. Tyvärr äger inte den svenska medeltidslitteraturen någon illustrerad örtabok, som kan, ej sällan på ett avgörande sätt, bidra till växternas identifiering. I den svenska medeltidslitteraturen finns en enda växtillustration, björkpyrola, i en handskrift i Uppsala universitetsbibliotek (avtryckt i Inger Larssons bok).

Larssons inventering innefattar också latinska och samtida tyska, danska och fornvästnordiska källor, men inga engelska.
Engelskan har haft långt mindre direkt betydelse för medeltidens svenska växtnamnsskick än de tyska och danska namnen, men de engelska medeltidsnamnen är av intresse för tolkningar av de svenska växtnamnen, eftersom motiven bakom folkliga växtnamn ofta är internationella, det vill säga oberoende av geografiska gränser. Ett relevant arbete är här Tony Hunts Plant Names of Medieval England (1989), ett annat en utgåva från 1984 av The Grete Herball. Inger Larssons kontinent-orienterade lärdom rymmer heller inte engelska standardverk som Wilfrid Blunts The Art of Botanical Illustration (1950) eller Blunts och Sandra Raphaels The Illustrated Herbal (1979). Det kan också påpekas att den latinska handskriften De viribus herbarum, omnämnd av Larsson, finns i en engelsk översättning från cirka 1400, utgiven 1949 av Gösta Frisk.

De undersökta texterna avslöjar åtskilligt om växters användning i gångna tider, t.ex. groblad som sårläkande medel (gro= läka), harsyra mot starr, smultron mot spetälska, brakved mot förstoppning, vitlök mot menstruationsbesvär och rabarber, som dock tycks ha varit en ovanlig växt under medeltiden, mot hugg- och skottsår. Och "ingen rot föder människan bättre än" moroten. Namnen byttgräs och karsört på älggräset vittnar om växtens användning för renskurning av träkärl. Just denna användning kan dock inte beläggas i de medeltida texterna, men ofta i senare litteratur. Beträffande groblad skriver Larsson att "namnmotivet saknar så vitt jag vet motsvarighet i andra närliggande språk", men engelskan har till exempel healing blade (healing leaf), en motsvarighet till det svenska läkeblad.
Lagtexterna innehåller ett drygt trettiotal växter, alla inhemska och vardagsnära som humle, pors och vass. Lagarna sägs vara "de äldsta källorna för svenska växtnamn", men då utan hänsyn tagen till runinskrifter och ortnamn.

I Magnus Erikssons landslag står det att den som bryter pors skall böta sex öre. Vass är omnämnt i Östgötalagen "och har där betydelse vid gränsdragningen mellan by och allmänning i vatten". I Upplandslagen omnämns denna växt i samband med fiskerättigheter. I Kristoffers landslag stadgas böter för den "bonde eller landbo, som ej har humlegård med fyrtio stänger" och i Gutalagen beivras olaga slåtter av ag, som ju var ett viktigt taktäckningsmaterial.
Vad hette då växterna på "svenska", det vill säga såsom de förekommer, mer eller mindre accepterade i tidens språkbruk, i svenska texter under medeltiden?
Många hade samma namn som idag, till exempel flera trädslag, bolmört, groblad, malva, odört, renfana, rölleka, vallmo och stensöta (om än stundom i annan form), andra namn som oxlägga för gullvivan, prästkrona för maskrosen och sjöblad för näckrosor har försvunnit, åtminstone ur standardspråket.
Linné rekommenderade dock oxlägga som riksgiltigt namn för gullvivan, liksom sjöblad för den vita näckrosen. För den gula näckrosen föreslog han näckblad. Namnet prästkrona (engelskans priest's crown med medeltida ursprung) syftar på det kala blomfästets förmodade likhet med ett rakat präst- eller munkhuvud. Just benämningen munkhuvud noteras av Linné från Dalsland.

Andra namn som försvunnit är levergräs för blåsippan, fågelärtor för kråkvicker, gökört för orkidéer och musöra för förgätmigejarter. Ett roligt namn är det fortfarande använda baggsöta för Gentiana purpurea, en växt importerad från Norge (bagge= norrbagge för norrman). Den mångfasetterade användningen av ordet "kål" uppmärksammas.
Inger Larsson iakttar föredömlig försiktighet vad gäller fastställandet av ett växtnamns botaniska referens, ett nyckelproblem vid tolkningen av växtnamn i äldre litteratur, särskilt när relevant bildmaterial saknas. Boken innehåller ett par växtnamnsregister men jag saknar ett med de nutida vetenskapliga namnen och deras medeltida svenska motsvarigheter, alltså ett "synonym-register", mera översiktligt än den information som ges i växtförteckningen.
Växternas namn är inga dekorationer. De är nödvändiga länkar mellan växt och människa. De folkliga växtnamnen rymmer mycket av både verklighetstolkning och språklig formuleringskonst. Och de är en del av kulturhistorien, människans historia. Inger Larssons bok är ett väsentligt bidrag till vår kunskap om denna historia.

Mats Rydén, professor emeritus i engelska

Medeltidens svenska växtvärld

SPRÅKHISTORIA. Vår kunskap om förlinneanska svenska växtnamn har varit bristfällig. Men nu har Inger Larsson, professor i svenska språket vid Stockholms universitet, sammanställt en bok om växter och växtnamn i det medeltida Sverige.