The place beyond the pines startar med en mycket snyggt impressionistisk scen, som snodd från The wrestler, då vi får följa Ryan Goslings tatuerade ryggtavla genom ett nöjesfält, in i en cirkelformad stålbur där han kör en av tre motorcyklar runt, runt på ett dödsföraktande vis till publikens jubel. Men till skillnad från Mickey Rourkes Ram är Luke redo att göra något nytt med sitt liv och när han inser att han lämnat efter sig en liten son hos den tillfälliga förälskelsen Romina bestämmer han sig för att ta sitt ansvar.
Regissören Derek Cianfrances stora genombrott var den fantastiska Blue valentine (2010), där han resolut tog tittaren i hand, in i ett sönderfallande äktenskap där allt var för sent. Ett slags eko av Michelle Williams existentiella trötthet visar sig i Eva Mendes Romina, och Ryan Gosling är superb i sin tolkning, återigen, av en man som vill göra det rätta men inte mäktar med.
Det är i den första tredjedelen av den här filmen som Derek Cianfrance visar upp sin begåvning. I intimiteten i den återigen, på olika sätt, utmanade kärnfamiljen finns det enormt starka, välspelade och rörande scener.
Men sedan är det som att den verkliga inspirationen tagit slut och in i handlingen kommer Bradley Coopers ambitiösa polis vars öde blir sammankopplat med Lukes. Och just när man vant sig vid tanken på att ha blivit snuvad på en riktigt bra story för en mindre intressant, tar även den slut. Historien vindlar sig fram till en rätt trist final där sönerna får avsluta vad fäderna en gång startade.
Cianfrances triptyk blir till slut en besvikelse, en rätt meningslös studie i det sociala arvet, trots att han så gärna vill skapa en dramatisk, episk tragedi. Det är som vanligt en stor njutning att se Ryan Gosling men inte ens hans coola karisma kan rädda filmen från dess egen spretighet.