Anna Stadling tillhör de där artisterna som trots en mycket brar röst hamnar i bakgrunden, för att de inte får rätta chansen eller vad det kan vara. Här visar hon stort mod genom att ta sig an en ikon som Johnny Cash och ett antal låtar som denne gjort stora, en utmaning för vem som helst.
Hon kommer undan med det genom att släppa tävlingen om vem som gör mest dramatik av materialet och i stället satsa på en varm innerlighet, till ett sparsamt komp. Det gör att låtarna får en annan stämning utan att grundkänslan förstörs. Men visst saknar man Cash här och var.