Monsterlåtar med mullrande Korn

Det har tjatats länge om att Korn har lämnat den moderna tungmetallens bergstopp och börja trampa upp nya stigar. Kanske för att såväl fans som band ska slippa förknippas med den hord av mer eller mindre usla efterapare som hemsökt genren.Förra plattan Untouchables kan i och för sig med lite god vilja sägas vara en smärre avvikelse, men alla gillade det inte. Senaste Take a look in the mirror är också (därför?) något utav en summering av vad Korn handlar om. Liksom den pågående turnén.Bedrövligt ljud på HovetLive brukar de brottas med bedrövligt ljud, och onsdagens spelning på Hovet var inte något undantag. Och för ett band som verkligen lever på sitt sound är det en hämsko. Right now inleder och slår an tonen för kvällen med lite publik­interaktion under låtens slutskede. Det står tidigt klart att det kommer att bli mer av det. Något som de fick kritik för att de saknade vid förra Sverigespelningen.Jonathan Davis struttar runt i sin kilt och ser svettigt plågad ut från start. Gitarrduon Head och Munky håller flankerna medan gangsterbasisten Fieldy mest kråmar sig på bästa Suicidal Tendencies-maner. Upphöjde trummisen David Silveria gör inte så mycket väsen av sig, men står ändå för ett av kvällens stora jubel när han går loss på ridecymbalen i introt till gamla dängan Blind.Fungerande livegimmickFör gott om riktiga monster till låtar finns: Here to stay, Falling away from me, Faget, med flera, gör ett nästintill monumentalt intryck, trots det skräpiga ljudet. Men mullret, det kan ingen ta ifrån dem. Och att få se Jonathan Davis tomta in med säckpipan och göra sina sedvanliga, uppfordrande stampande rörelser är en livegimmick som verkligen fungerar.Men bandets patenterade, något jämntjocka stuk gör sig påmint i andra halvan av konserten. Dead bodies kunde man klarat sig utan och flörten med Metallicas One är väl mest lättköpt. Och att de sedan inte kan hålla sig från att köra hela Another brick in the wall pt 2 med solo och allt är riktigt billigt. Man borde låta kidsen vara i fred för sådana olämpliga coverlåtar.Nämnda Faget räddar allt som första extranummer. Men sen kryper de tillbaka till sitt lilla berg genom att köra antiskivbolagslåten Y'all want a single. Det är då man påminns om att utan Korn, inget Limp Bizkit. Och inte ska man behöva se Jonathan Davis göra grobianhopp blandat med fuck you-poser i bästa Fred Durst-stil.