Martina Montelius härmar de hårda tongångarna om den förlöjligade gruppen. Och när hon sätter kulturtanten i rampljuset, i boken ”Oscar Levertins vänner”, är det som passionerad rebell.
– Jag vill att kulturtanten ska visa tänderna, så att man inte kan pissa på henne, säger hon leende i sammetssoffan på teatern Brunnsgatan 4, där hon är direktör.
Som hyllad dramatiker och författare till debutboken ”Främlingsleguanen” vet Martina Montelius att kvinnorna med det luddiga epitetet bär upp Kultursverige. Idén till den nya boken kom under ett sådant passionerat bokmöte.
– Det är en otrolig energinivå på de träffarna. Det är en njutning som är helt ren, tanterna är de nya backanterna, säger hon.
Huvudperson i nya boken är 62-åriga Boel, en manisk bokälskare, och ordförande i ett litteratursällskap ägnat Oscar Levertin. Hon bestämmer sig inför en litteraturkryssning för att släppa loss, supa och knulla - vilket hon genomför med ihopbiten beslutsamhet.
– En del säger att det är äckligt med en tjock tant som stöter på människor. Varför skulle det vara äckligt? Det är väl sorgligare att tänka sig att sexualiteten skulle försvinna, säger Martina Montelius.
Hon ville ha ångande möten mellan äldre kvinnor. Hon ville ha svett och bilringar - och beskriver hur Boels strupe plötsligt råmar mitt under ett av de erotiska mötena.
– Så är det i det riktiga livet. Boel gillar fläsk och det gör jag också. Det är roligare att joxa med än bara skelett och hud. Jag tror att jättemånga gillar det som inte är standardiserat.
Ämnet kan låta dråpligt men texten blev svartare än vad Martina Montelius hade tänkt sig. Inte bara för att fler ville in i berättelsen, bland annat en hustrumisshandlare på jakt efter absolution. Också för att Boels förflutna väller upp, med nedtryckt sorg och längtan. Det går en röd tråd från det ensamma barnet i ”Främlingsleguanen” till denna fullvuxna kulturtant.
– Jag har länge velat berätta om någon som inte går ensam men som är ensam. Boel vet att få andra bekräftade vilket gör att hon blir omtyckt. Men när hon blir besvärlig själv är det inte mycket kvar av den kärleken, säger Martina Montelius och resonerar kring den följdriktiga svärtan: tanter vill inte ha småkakor och bilder på begonior.
– Kvinnor över 50 har ett krav på sig att vara trevliga. Men det finns ett skäl till att man söker sig till kultur. Läser man romaner letar man efter skildringar av sorg, ångest och trauman _ som all konst handlar om. Den handlar inte om blommor.
Boels strapater beskrivs med Martina Montelius absurdistiska språk, fullt av oväntade ordsammanslagningar och metaforer. Hon pratar hellre om en ”gammelgädda i landsflykt” än om ensamhet.
– Orden är som levande varelser för mig, säger hon och erkänner att vissa formuleringar får henne att skratta högt.
Sin humor spårar hon ända tillbaka till småbarnsåren, då hon ofta observerade de vuxnas underliga förehavanden. Men under fnissen gräver hon bråddjup.
– Skratt är ofta ett ångestvrål. På teatern kan delar av publiken skratta när det är som sorgligast, för de får panik. Humor kan vara vilken känsla som helst som slår över, säger hon.
För Martina Montelius betydde mötet med kulturen en värld där hon kunde passa in. När hon nu närmar sig 40 tänker hon bli ännu mer kulturtant.
– Jag försöker etablera min nya identitet. Den ska vara kulturkonsument och kulturtant, inte en inställsam kvinnoroll, inte kämpa för att inte bli fet eller inte få rynkor. Jag ska kämpa för att ha det roligare och få bli hur fet jag vill. (TT)