Mörkast hittills

Indierock. The Black Heart Processions sjätte album är inget som man tar till sig över en kafferast, det är om möjligt ännu mörkare än deras tidigare alster. Pianoballaderna är inte riktigt så tunga som de brukar vara, utan mer småputtrande, inte helt olika Tom Waits.

Kanske inte fullt lika whiskydrypande och hjärtslitande desperata, men det är å andra sidan rätt skönt att Pall Jenkins inte sjunger som en griskulting med bronkit. Skivan har överlag ett skönt framåtdrivande tempo, som ett gäng malande kugghjul, men det är inte så knivskarpt som de är kapabla till.

Mörkast hittills

The Black Heart Processions sjätte album är inget som man tar till sig över en kafferast, det är om möjligt ännu mörkare än deras tidigare alster, tycker Maria Nilsson.