Mörkret kan bara skingras med musik
AGENDA. Sedan vi påtvingades systemet med sommartid har november månad blivit ännu mörkare. Tidigare kunde vi långsamt och gradvis vänja oss vid att dagarna blev kortare.
Foto: David Magnusson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Allhelgonahelgen är de dagar som i Italien kallas "tutti i morti" och "tutti i santi" (alla döda respektive alla helgon) och då man, åtminstone på Sicilien, äter bakverk med namn som "De dödas ben" och "Sankta Lucias ögon". Den helgen vill jag gärna sjunga den gamla Dalakoralen I himmelen, i himmelen och minnas döda anhöriga. Olika dödsmässor passar också bra. Själv sätter jag Mozarts Requiem högst av alla och ryser vid blotta tanken på satsen Tuba mirum spargens sonum, då domedagsbasunen väcker alla döda med sin underbara klang.
Även domssöndagen är otänkbar utan de stora mästarnas dödsmässor (förutom Mozart rekommenderar jag Verdi, Fauré och, varför inte, även Brahms tyska requiem även om det nu inte är en regelrätt mässa). Jag kan också svårligen tänka mig söndagen före domssöndagen, vaksamhetens dag, utan Bachs kantat Wachet auf som trots det allvarliga temat innehåller världens ljusaste och mest förtröstansfulla melodi, en gudomlig dans som håller modet uppe på oss även i det djupaste mörker.
I skrivande stund vet jag inte om jag kommer att tillbringa november i Uppsala eller Berlin. Men oavsett vilket står musiken högt på agendan. Om jag reser till Berlin kommer jag dessutom att spana lite extra efter kyrkokonserter med verk av Mendelssohn, eftersom det är en triumf utan like att just i tyska rikets huvudstad lyssna till denne tonsättare som var totalförbjuden under nazitiden.
Om jag reser till Berlin kommer jag också att besöka kyrkogården där författaren och kompositören E T A Hoffmann ligger begravd. Jag har visserligen varit där tidigare men har nu en nyhet som jag bara måste få berätta för honom. Snart utkommer nämligen hans roman Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad för första gången på svenska (på förlaget Atlantis och med förord av Horace Engdahl). Och då det är jag som gjort översättningen tycker jag också att det är jag som bör underrätta Hoffmann om denna remarkabla händelse.
Efter nära tvåhundra år skall nu svenska läsare äntligen få möta denna märkliga roman, en av den tyska 1800-talsromantikens höjdpunkter men samtidigt formmässigt en modern skapelse med fragmentet som grundläggande element, till hälften en hejdlöst rolig självbiografi skriven av en begåvad men odrägligt egotrippad hankatt och till hälften en allvarlig konstnärsroman som borrar djupt i kärlekens och musikens väsen och gisslar allsköns ståndshögfärd och lärdomsprål.
Att översätta denna roman har varit en mycket speciell och njutningsfylld upplevelse. Ena stunden får man krypa in under pälsen på katten Murr och göra hans högfärdiga tirader till sina, andra stunden får man identifiera sig med Johannes Kreisler som är Murrs raka motsats, en tonsättare som lider av att tvingas buga för överheten och som, pendlande mellan självmedvetenhet och självtvivel, riskerar att bli galen på kuppen.
Om allt går i lås utkommer Hoffmanns roman nu i november. Men om utgivningen skulle dröja till december får jag, influerad av skrytmånsen Murr, försäkra de förväntansfulla läsarna om att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Och använd gärna väntetiden till att lyssna på Schumanns musikaliska porträtt av Johannes Kreisler, pianoverket Kreisleriana.