Mörkt av Roffe Wikström

ROCKBLUESVISA. Roffe Wikströms nya platta är ojämn. Men topparna vinner medeltalsstriden över bottnarna så I stället för tystnad blir som helhet ett starkt album. Bäst är duetten med Caroline af ugglas där deras aparta röster och sångsätt smälter samman till en skimrande helhet. Det mest gripande intrycket ger annars den sorgsna Arton nätter, nitton dagar där Rolf Wikström sjunger om hur han sitter vid sin moders dödsbädd, nästan ”bibliskt” starkt i sitt uttryck.
Det är en allmänt sett en svart samling, men inte uppgiven. Han sjunger om at ”många är döda, men jag lever än”. Det kanske räcker så.
Bluesen finns där i bakgrunden och i uttrycket, men Rolf Wikström är så mycket mer. Fast lite saknar jag hans vildsinta gitarrattacker, det kunde ha varit mer av det. Han är ju en gudabenådad bluesman på sin gitarr.