"Museerna vill inte stöta sig"

- Museerna fegar ur inte för att de är rädda att bli bombade utan för att de är rädda att stöta sig med någon, säger konstkuratorn Thomas Nordanstad.
Storbritannien sommaren 2006: Birmingham Museum and Art Gallery tar bort fotografen Syra Miahs verk av en halvnaken muslimsk kvinna då de befarar att det kan uppröra muslimska besökare.
Tyskland hösten 2006: Operan i Berlin ställer in Mozartoperan Idomeno. Ledningen är rädd att epilogen där Poseidons, Jesus, Buddhas och Muhammeds avhuggna huvuden visas upp ska locka till terrordåd.
Sverige sommaren 2007: En hembygdsgård och en konstskola vågar inte visa Lars Vilks teckningar av Muhammed som rondellhund då de känner att de inte kan garantera säkerheten.
"Vem kan anklaga dem som inte vill bli yttrandefrihetsmartyrer? Inte jag." kommenterar Expressens Dilsa Demirbag Sten. Samtidigt bör det nämnas att inga konkreta hot har förelegat i något av ovan nämnda fall. Och att Mozarts Idomeno framfördes 2003 utan några problem.

Den ökade rädslan tillskrivs i regel "det världspolitiska läget" men också att vi i dag lever i en tid post Jyllands-Postens Muhammed-karikatyrer.
- Det finns en allmän noja, en abstrakt hotbild över vad islamister eller andra ska ta sig till. Men så länge konsten är fri är samhället fritt. Börjar man attackera konsten är det också en attack på det fria samhället, säger konstkuratorn Thomas Nordanstad.
Thomas Nordanstad har fått sin beskärda del av konstkontrovers. År 2004 var han den konstnärligt ansvarige för Making differences, där verket Snövit ingick, Dror och Gunilla Sköld Feilers installation om en palestinsk självmordsbombare. Israels ambassadör gick lös på installationen på Historiska museet och i ett slag hamnade konsten, och Sverige, i centrum för storpolitiken. Thomas Nordanstad blev själv hårt ansatt och nedknuffad för en trappa av en okänd gärningsman.
I dag, tre år senare, är han nöjd med att man stod fast vid beslutet att visa konstverket.
- Samtidigt använder vi i Sverige på sätt och vis yttrandefriheten i konsten på samma sätt som allemansrätten på en camping. Vi ser den som en självklarhet, funderar Thomas Nordanstad och tillägger att konstnärer ibland använder den friheten för att skapa egna karriärer.

Att censur är strålande reklam är ingen hemlighet och en och annan debattör har i dagarna lyft på hatten för Lars Vilks som pr-geni. Och nu riktas uppmärksamheten alltmer mot det som enligt bland andra DN:s Dan Jönsson är den verkliga måltavlan för Vilks kritik - konstvärlden, inte islam.
Är konstarenan den fristad den så gärna utger sig för att vara? Finns det en framtid för konst som behandlar religion och följaktligen politik?
- Framtiden ser mörk ut när museer och institutioner visar sådan ohygglig feghet gentemot konstnärerna. Om man låter massa sydkoreaner skjutas för att man inte ska ge vika för terrorister, då kan inte konstmuseer fega ur att visa konst för att det finns aspekter där ute som skulle kunna innebära fara. Blir vi rädda har vi förlorat, säger Thomas Nordanstad.
- Konsten blir alltmer utslätad och på så sätt skriver museerna på sin egen dödsattest eftersom de blir ännu mer ointressanta att gå på.

"Museerna vill inte stöta sig"

Efter krisen med Jyllands-Postens Muhammed-karikatyrer blir kulturinstitutionerna alltmer försiktiga när det gäller att visa konst som berör islam.