Två tysta finska män tillsammans i en bil. Den yngre, sonen, är inne i en livskris. Fadern, nykter sedan några år, har precis kommit ur sin. Tillsammans gör de en resa till Sverige, landet de flyttade till när pappan behövde jobb. Och till slut börjar de också prata. Vad betydde den där tiden och hur påverkad blir man som barn av att vara en främling både i det nya landet, men sedan också i det gamla när det är dags att komma hem igen?
Regissören Mika Ronkainen (Screaming men) utgår från musikern Kai Latvalehto och hans pappa Tauno Latvalehto, som flyttade tillbaka till Finland 1980 efter elva år i Göteborg.
Det handlar om uppväxt, alkoholism och till viss del familjehemligheter som det aldrig har pratats om förut.
Framförallt blir det en musikalisk roadmovie, stundtals i Aki Kaurismäkis anda, där bland andra sångerskan Anna Järvinen och före detta Kent-gitarristen Harri Mänty dyker upp och gästspelar. Gamle Idol-vinnaren Markus Fagervall gör ett par riktigt bra melankoliskt hemlängtande emigrantsånger på finska.
Egentligen är inte den fina fader-son-relationen i sig så märkvärdig. Kass kontakt mellan söner och frånvarande pappor måste vara filmhistoriens mest väldokumenterade typ av relation, det är när filmen höjer sig över det specifika och blir allmängiltig som den verkligen bränner till.
För även om Ingen riktig finne handlar om den stora gruppen svenskfinnar som flyttade hit under 1960-talet, så rymmer vårt land i dag många grupper av första och andra generationens invandrare som dras med en känsla av att aldrig riktigt tillhöra. Frågor om hur dels individer, dels samhället i stort hanterar upplevelser av rotlöshet och mer konkreta fördomar är onekligen högaktuell.