Mustig historia med likstel animation

Historielektion 1: Beowulf är ett diktverk på 3 182 rader som är den fornengelska litteraturens största verk, men handlingen utspelar sig i Skandinavien. Den heroiske Beowulf kommer till en by i Danmark för att hjälpa den att freda sig mot en elak, slemmig demon, som i Hollywoodtappning lemlästar folk hejvilt varje gång byborna festar och brölar eftersom han har så känsliga öron. Lektion 2: Robert Zemeckis är en frustande regissör som alltid haft en konstig relation till tidevarven (bland annat i Tillbaka till framtiden-filmerna) och filmtekniska landvinningar.

Den som minns en annan Zemeckis-rulle, Polarexpressen, där Tom Hanks stod modell för en illa animerad tågkonduktör, lär ha ställt sig frågan varför man låter någorlunda klassiga skådespelare lalla runt i någon konstig studio för att sedan förvandla dem till likstela animerade figurer? Beowulf är extra märklig eftersom det ibland är rena Shrek-känslan över det hela, medan karaktärerna ser hyfsat verkliga ut i vissa scener. Hade Eddie Murphy gjort rösten till någon av de mjödstinna underhuggarna hade jag inte protesterat, tvärtom.

De nordiska mustigheterna är säkert inget som en amerikansk biopublik reagerar på, men för en svensk är det mesta rena Stefan och Krister-farsen. Efter att inledningsvis ha dragit på munnen åt utrop som "min mor var en fiskmånglare från Uppland" får man sedan uthärda mängder med vikingakäcka raggarrepliker i stil med "min väldiga manslem ska ta dig till paradiset".
För de riktigt fjuniga (som förvisso inte kan se filmen på bio tack vare 15-årsgränsen) har emellertid filmen sina stunder, som den eldfängda finalen och en datornaken, högklackad Angelina Jolie. Andra kan gott vänta in Arn, vågar jag påstå.

Mustig historia med likstel animation

Någorlunda klassiga skådespelare har blivit likstela animerade figurer i Beowulf, som är en misslyckad blandning av Shrekäventyr och fornengelsk litteratur. De vikingakäcka replikerna står som spön i backen, skriver Jonas Kihlander.