"Näcken daskar resenärerna i ansiktet"

I fyrtiofyra år har den välrustade strömkarlen med felan i högsta hugg välkomnat besökare och pendlare med sitt varggrin. Ovanför hans huvud svänger det arma danspar han tagit i sitt våld i en klapprande dans, och på andra sidan av de guldglänsande solrosor han lutar sig mot, står huldran som en kantigt väsenslik förutspåelse om den läppkirurgi som är vardag i dag.

I sitt sista offentliga verk infogade Bror Hjorth, föga förvånande, hela den arsenal som gjort honom till en av 1900-talets mest uppskattade svenska skulptörer: Det folkliga motivet, den utpräglade och rytmiska tre­dimensionaliteten och den stringenta, formmässigt mycket säkra, kompositionen.

Att storleken och den eventuella erektionen på Näckens kön i decennier besvärade beställaren Uppsala kommun är en rolig historia, även om det tyvärr är en myt att Bror Hjorth böjde sig för de ängsliga moralisterna och gick lös på verket med en bågfil.

I konsthistorien finns det inget som är så falliskt som den offentliga bronsskulpturen, och vad kunde vara ärligare än att binda upp en sådan kring en hel bukett av fallosar (solrosorna är naturligtvis ett eko av Näckens stolthet).

Och nog finns det något genuskorrigerande i att låta näcken daska tågresenärerna i ansiktet som något av en motskulptur till de passiviserade avklädda kvinnokroppar, som tämligen överlägset dominerar den offentliga konsten. Om man bara lyckas glömma att Huldran bakom näcken är precis så passiv som traditionen kräver, vill säga.

Själv har jag ett kluvet förhållande till Näckens polska. Främst för att jag inte är en odelad beundrare av Bror Hjorth. Men när fontänen gapade tom då Näcken fick sig en uppfräschning hos konservatorn häromåret märkte jag att jag saknade honom en smula.

En följd av den nya central­stationen är för övrigt sorgligt nog att Näcken, som man numera möter mer indirekt, kommer att förlora sin givna ställning som Uppsalasymbol.