Naket med andra ögon

Konst är i bästa fall en yta som bär en subversiv potential, en händelse som destabiliserar istället för att bara bekräfta, ett rum där tankar och oriktad, tillåtande kommunikation kan ta plats och bli ett led i en utveckling mot något bättre eller i varje fall intressantare. Men på det stora hela handlar det om ett fåtal undantag. Konsten är generellt vaken bättre eller sämre än det samhälle som producerar den. Den patriarkalt betingade blick som präglar konsthistoriens kanske allra käraste och mest flitigt använda motiv, kvinnokroppen, är förstås det mest uppenbara exemplet. Aktiva män och passiva kvinnor reducerade till kropp, inspiration och underhållning.

Uppsala konstmuseums utställning I betraktarens ögon – känslor och nakenhet i konsten är en fristående pendang till den tidigare Mannen – bilden av mannen i konsten och bekräftar förstås det vi redan vet och utgår i huvudsak från museets egna samlingar.

Men det stannar förstås inte där. Konst kommunicerar alltid flera vägar, och betraktaren styr i hög utsträckning sin egen upplevelse eller avläsning. Som utställningstiteln avslöjar är denna aspekt som konstmuseet vill belysa. Möjligen kan man dessutom påstå att de avklädda bilderna väldigt bokstavligt tvingar fram en naken tolkning, eftersom de – strippade på rekvisita som de är – inte binder sina motiv till sin egen samtid i samma omfattning som specifika klädesdräkter ofta gör. Vi läser bilder utifrån vår egen tids dominerande moral och etik, liksom utifrån våra personliga uppfattningar, vår kunskap och våra erfarenheter. Och detta blir som tydligast inför ett avklätt motiv. Det är inte bara det avbildade objektet som avslöjas i en nakenstudie.

I betraktarens ögon har utarbetats i samarbete med konstvetaren och genusforskaren Ann-Catrine Eriksson (som också bidrar med en belysande text i utställningskatalogen), verksam vid Umeå universitet, och det är de inlånade verk som direkt knyter till hennes forskning som är utställningens intressantaste. Siri Derkerts stora olja Sara i köket från mitten av 20-talet är ett bra exempel på hur betraktaren som kollektiv har flyttat sin position. Målningen är en klassisk modellstudie, med undantaget att Siri Derkert som i egenskap av kvinnlig konstnär kämpade med att få familj och konstkarriär att gå ihop och därför målade av sin dotter i sitt kök, istället för en modell i en ateljé. Verket är ett finstämt porträtt där den omgivande miljön egentligen är intressantare är figuren i bilden. Återgivningen av det nakna barnet skulle kunna beskrivas som en antites till sexualisering, men leder förstås, tillsammans med ytterligare några avbildade barn, ändå vidare mot en diskussion om hur vårt allt mer sexualiserade samhälle uppfattar bilder av avklädda barn. Den pedofilidömda mangaöversättaren är såklart det mest flagranta exemplet på vår tids pedofilskräck. Men det finns många mellanlager. Jag tycker exempelvis själv att mangadomen är ett tämligen extremt rättsövergrepp, men jag är förstås inte opåverkad av tiden som omger mig och är väldigt restriktiv med att lägga ut bilder på mitt eget barn på internet.

Ett par verk av Eva Zettervall, också de inlånade, är också bra diskussionsmaterial genom att inbjuda till dubbla läsningar. I en av målningarna, Who’s blue?, ligger en förhållandevis föreställande kvinnofigur på mage med blottat kön. Gestalten möter betraktarens blick med en antydan till ett leende. Ann-Catrine Eriksson skriver att hon länge uppfattade verket som en positiv och rätt okomplicerad bild av en sexuellt intresserad kvinna, vilket i motsats till den avklädda musan är ett av konsthistoriens mer ovanliga motiv, men att hon efter att ha tagit del av andra betraktarens diametralt motsatta uppfattning numera är ambivalent i sin tolkning. Det är ett pedagogiskt val av verk. Bilden ger olika intryck både beroende på var betraktaren befinner sig i rummet och om den ses i verkligheten eller reproducerad i tryck.

Anatomiplanscher, ett tjog rätt slätstrukna nakenstudier i bild och skulptur som rakt av ger uttryck för ett manligt begär och en subjektbefriad kvinnlighet och några nyare verk som har en bredare infallsvinkel. I betraktarens ögon tar ett pedagogiskt helhetsgrepp om sitt ämne och bjuder en hel del relevanta jämförelser. Jan Ewemos färgetsning Utlämnad, som visar en kvinna som ligger ihopkrupen på en säng, skiljer sig till exempel inte särdeles mycket från valfri gubbkåt smådregglande nakenakt, men ger som titeln antyder ett mer problematiserande intryck.

Utställningens bästa sammanfattning är Annika Liljedahls skulptur Ömsa skinn, som visar en naken knopp med kön, bröst, (evigt aktuella) håriga armhålor och högklackade skor, men saknar huvud och armar. Essensen av den genusdräkt som dominerar motivsfären.

I vanlig ordning måste man tillägga att utställningen också avslöjar bristerna i de direktiv att till varje pris mjölka allt ur den inte särskilt starka samlingen som är ålagda Uppsala konstmuseum. Det går att göra utställningar av det som finns i huset, men det blir med tvång sämre och mer begränsade utställningar än museets personal, som efter förutsättningarna gör ett fint arbete, och Uppsalapubliken är värda. Det går förvisso att koka soppa på en spik, men en begränsad diet leder snabbt till bristsjukdomar.