Sverige har världens äldsta pressfrihet. Icke desto mindre finns alltid anledning att diskutera hur vi förvaltar det skrivna ordet. Hur syresätter vi mångfalden i de traditionella medierna? Leder internet per definition till en större pluralism? Paradoxalt nog tycks både bloggare och journalister alltmer flockas kring samma mainstreamfåra. Debatten förs tvärs över alla kanaler – men blir inte djupare eller särskilt diversifierad. Varför blir det så? I kulturtidskriften Axess (3/2012) diskuteras Journalistik under press.
Tidningsupplagorna sjunker. I artikeln Publicistik utan publicister hittar Per Svensson här en förklaring till maktförskjutningen från redaktörer till ekonomer: Ju sämre upplaga, desto större makt till ägaren.
Lägger man därtill en ny ägarkoncentration, där koncernledningar slutgiltigt förskjutit den gamla maktbalansen mellan chefredaktör och vd, ser vi en ganska tydlig förändring av journalistikens förutsättningar. I ett medieföretag bör pågå en ”konstruktiv konflikt” mellan det ideologiska och det affärsmässiga, menar Svensson. Men den yttersta makten hamnar hos ekonomer, då mediehusen slås ihop till koncerner. En centralisering som Per Svensson kallar ”sovjetisering” och som han menar leder till likformighet. En likformighet som på sikt kan vara dålig både för lönsamheten och den demokratiska utvecklingen.
***
Nästa fråga är om det är medierna snarare än journalistiken som är pressade. Journalistik är ju en idé, ett förhållningssätt. Precis som kultur har journalistik ett egenvärde. Och även i länder utan pressfrihet existerar journalistik – om än som underjordisk kamp. Journalistiken i sig ”dör” alltså inte för att medier gör det. Men den måste ständigt hitta kanaler.
Så allt finns. Egentligen. Fast kanske inte alltid i samma paket. När dagstidningar blir alltmer likartade, uppstår ett annorlunda flöde i nya kanaler som faktiskt, har det visat sig, kan gå att sälja, därför att materialet ger andra svar på allmänna frågorna. Unika. Så då är väl allt frid och fröjd?
***
Nja, här finns alltså en demokratisk aspekt. Via mainstreamfåran kommer det fördjupande bildningsmaterialet inte längre att nå en särskilt bred läsekrets. ”Eliten” – den vita, bildade medelklassen – hittar det dock alltid. Hur väl stämmer denna utveckling med den kulturradikala ideologi med starka folkbildningsideal som många svenska tidningar vilade på vid sitt grundande?
Det är här den stora, ideologiska diskussionen behövs. Har journalistiken gett upp sin ursprungliga strävan att nå ut till – och företräda – människor med låg utbildning och svag röst? Hur ser mångfalden ut i journalistkåren? Vilka ”läsarkontakter” är det vi vill ha – och tar?