– Hon bara står där! Eller hon bara sitter där och pratar kunde jag säga, men nu vet jag. Hon kommer fram när jag är själv, när ingen ser.
Allt började när jag var fem och nästan varje kväll när jag skulle sova så sa såg jag en tant som satt och pratade med mig.
Men hon pratade ett främmande språk. Jag fattade nästan ingenting av vad hon sa men vissa ord lät ganska lika svenska.
Hon pratade mer och mer och jag förstod mer och mer desto mer hon pratade.
Och hon pratade mer och mer svenska.
Vi kan börja första kvällen jag hörde henne, då var jag var fem år.
– Mamma! Jag kan inte sova.
– Vadå då?
– Det sitter en tant på min sängkant och hon pratar med mig
– Men vad säger hon då?
– Jag vet inte, hon pratar inte svenska. Men hon ser ganska ledsen ut.
– Hur ser hon ut då?
– Hon har grått krulligt hår och vinröda manchester hängselbyxor, sådär!
Sa jag och pekade på en tavla med en allvarlig svartvit tant på,
Det var ett svartvitt hus och några svartvita träd i bakgrunden.
– Det där fotot har stått där sedan vi flyttade in och gubben innan det sa att det hade stått där innan honom också.
– Men vem är det?
– Vet inte, har aldrig tänkt på det.
När jag blev 8 så pratade hon nästan bara svenska och hon kom inte bara på natten utan hon kom på dagen också,
Men det var inte förrän jag blev 10 som hon pratade helt svenska och jag kom på tanken att fråga vem hon var, för hon pratade ju med mig så varför skulle inte jag kunna prata med henne?
Jag väntade och väntade på att hon skulle komma, men när jag faktiskt ville att hon skulle komma kom hon inte.
Jag väntade och väntade och dagen kändes som ett år!!
Men hon kom inte förrän nästa dag på kvällen precis när jag skulle somna.
Den dagen pratade hon om någon man som hade gått på en åker, men jag fattade ingenting av vad hon sa, hon pratade som i gåtor.
Så jag försökte mig på att prata med henne och jag frågade vem hon var och hon stannade upp som om hon hörde mig men hon verkade inte fatta vad jag sa, så jag försökte igen men hon fattade inte, hon såg ut som ett enda stort frågetecken.
Sen försvann hon, bara sådär!
Jag låg och tänkte på hur jag skulle göra för att få reda på vem hon var och kom på att jag kunde titta på baksidan av fotot och titta om det står något namn, men det gör jag imorgon.
Nästa morgon så sprang jag upp och tittade bakom fotot om det stod något namn och det stod något men jag fattade inte vad för det stod på skrivstil.
Jag sprang till mamma och frågade vad det stod och hon sa att det stod fotograf: Karl Johansson och porträtt: Lisa Larsson.
– Men åh!! Utbrast jag, det finns ju jätte många som heter det.
– Jag kan hjälpa dig att söka upp henne om det är det du ska göra.
– Ja tack! Står det inget år?
Hon tittade på fotot och sa att det stod 1956
Vi sökte fram Lisa Larsson och som vi visste så kom det upp jätte många förslag.
Vi bläddrade runt och letade efter rätt, det tog jätte lång tid och precis när vi tänkte ge upp såg vi rätt det var en bild på henne den var suddig men det var hon, det är jag säker på.
Men, vad var det egentligen jag ville veta?
Det stod att hon var änka och blev 78 år och föddes 1898 alltså var hon 58 år när bilden togs.
Det gick ett år och hon fortsatte prata med mig på bara svenska,
Och jag kunde prata med henne!
En kväll när hon satt och pratade med mig så sa hon att hon behövde flytta.
– Varför? Frågade jag
– Jag kan inte vara här längre då kommer jag att bli osynlig för dig också.
– Men varför ser bara jag dig?
– För det var jag som bodde här i ditt rum
– Gjorde du?
– Mm, men nu måste jag flytta vi ses.
Men hon kommer och hälsar på mig ibland.