När järnridån gick upp

Den 9 november i år är det 20 år sedan Berlinmuren öppnades. I efterhand kan vi se att det var en logisk konsekvens av ett söndervittrande östblock, en fördämning som brast efter att trycket blivit för stort och vatten börjat sippra igenom. Men ingen lär ha anat vad som var på gång kvällen den 9 november 1989, när dåvarande Östtysklands politbyrå hade presskonferens. Förvirring rådde.
Under hösten hade tusentals östtyskar tagit sig till väst, först via Ungern, sedan via Tjeckoslovakien och i Östberlin krävde allt djärvare demonstranter bland annat resefrihet. En uppluckring av gränslagarna var därför på gång, vilket skulle kungöras den 9 november. Emellertid trasslade den illa förberedde propagandaministern Günther Schabowski in sig i frågor under presskonferensen och tillkännagav, av allt att döma till följd av ett missförstånd, att muren skulle öppnas med omedelbar verkan. Folkmassor begav sig då till övergångarna och överväldigade gränssoldater fann ingen annan råd än att släppa igenom sina landsmän.

Därmed hade hela den östtyska statens artärer öppnats och patienten förblödde snabbt. Inom ett år hade Öst- och Västtyskland officiellt återförenats, men det var i praktiken Östtyskland som hade upphört att existera. Inom kort föll de kommunistiska diktaturerna i hela Östeuropa och självaste Sovjetunionen upplöstes inom ett par år. Därmed hade kalla kriget avslutats och hela världshistorien vände blad. Ska man vara noggrann var Berlinmurens fall inte den egentliga utlösande faktorn, utan snarare en dominobricka som föll. Den östtyska regeringen försökte hålla tillbaka utvecklingen, medan till exempel Ungern var mer pådrivande för förändring.

Murens och östblockets öde avgjordes i första hand av en enda person - Mikhail Gorbatjov. Trots all högtravande retorik vilade hela det kommunistiska blockets existens på taggtråd och medborgarnas fruktan. I Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Polen under 1980-talet hade man med våldsamma metoder kväst folkets protester mot diktaturen. Men kort efter att Mikhail Gorbatjov kom till makten i Sovjet i mitten på 1980-talet började han mildra förtrycket och med tiden nådde man en punkt då människor i Östeuropa helt enkelt inte var tillräckligt rädda längre. Därför var demonstranterna i Östberlin tillräckligt många och tillräckligt djärva, några år tidigare hade de helt enkelt inte vågat.
Frågan återstår varför de socialistiska staterna i Europa utvecklades som de gjorde under 1980-talet. En stor del av förklaringen ligger sannolikt i att tiden helt enkelt hann ifatt den ineffektiva ekonomiska samhällsmodell som östblocket representerade. Skillnaden i levnadsstandard mellan öst och väst hade blivit alltför stor och alltför uppenbar. Samtidigt är det svårt att bortse från att östblocket befann sig under press. På andra sidan Atlanten vred USA upp takten i kapprustningen och under ett tal 1987 vid självaste Berlinmuren dundrade den amerikanske presidenten Ronald Reagan; Gorbatjov - riv ned denna mur. Sovjetunionen och hela östblocket närmade sig ekonomisk och moralisk bankrutt. De allra flesta visste nu att propaganda och verklighet inte stämde överens.
Murens historia hade givetvis också en början. När Östeuropa kom under Sovjetisk ockupation i samband med andra världskriget stod det ganska snart klart att östra och västra Tyskland skulle gå skilda vägar, ett förhållande som formaliserades 1949 i och med att Väst- och Östtyskland bildades. Medan Östtyskland initialt plundrades av Sovjet och utsattes för planekonomi, förbättrades levnadsvillkoren snabbare på västsidan och mellan 1949 och 1961 begav sig 2.5 miljoner tyskar från Östtyskland till Västtyskland, där de automatiskt fick medborgarskap. Även övriga östblocket förlorade människor, men det speciella med östtyskarna var att de hade en grannstat där landsmän tog emot dem med öppna armar. Vid den här tiden var Västtyskland knappast något välfärdssamhälle, men för välutbildade och yrkeskunniga människor var flytten mycket attraktiv. Man kan och bör kanske raljera över det faktum att Östtyskland behövde låsa in sina medborgare, men man ska ändå förstå att det handlade om den unga, bräckliga östtyska statens hela existens. Man hade helt enkelt inte råd att årligen förlora hundratusentals människor i arbetsför ålder. Man kan trots allt också skönja en viss logik. I enlighet med den socialistiska ideologin fick individen kostnadsfri utbildning, varför vederbörande stod i skuld till staten och inte hade rätt att ge sig av.

Redan i början av 1950-talet började man säkra gränsen från östsidan med taggtråd och soldater, minorna kom först senare. Syftet var åtminstone delvis militärt, men samtidigt började man införa reserestriktioner. Västberlin, som alltså var en västtysk enklav i centrala Östtyskland, förblev öppet och det var också dit flertalet flyktingar sökte sig. År 1961, emellertid, uppfördes den "anti-fascistiska skyddsvallen" i Berlin och därmed var murbygget i princip färdigt. I propagandan talade man mycket om skydd mot infiltratörer från väst, men när taggtråden och minorna lades så att säga på insidan av muren så framgick syftet med all önskvärd tydlighet.
Tusentals flyktingar tog sig faktiskt över muren innan gränsbevakningssystemet var helt utvecklat. Stegar restes och tunnlar grävdes. Med tanke på Murens dåliga rykte är det kanske också något förvånande att antalet dödsoffer vid muren inte var högre. Enligt Chronik-der-Mauer har man bevisat 163 dödsfall och även om det finns ett visst mörkertal, den östtyska säkerhetspolisen Stasi hemlighöll många incidenter, så är antalet som dog i ett historiskt perspektiv inte uppseendeväckande högt. Detta faktum må sedan vara en klen tröst för de "republikflyktingar" som fastnade i taggtråden och pepprades fulla med bly som straff för att de inte ville bo i den socialistiska utopin.
Men muren var så oerhört mycket mer än ett byggnadsverk. Det var symbolen för hela Järnridån, den gräns genom hela Europa som separerade öst från väst, kommunism från kapitalism, symbolen för Kalla kriget och den ideologiska polarisering som definierade hela den dåtida världsordningen. Mellan USA och Sovjet rådde terrorbalans och kapprustning och Europa hade delats upp mellan blocken. Större militära konflikter ägde rum i Korea, Vietnam och Afghanistan och i åtskilliga länder rasade inbördeskrig där regeringar och rebeller fick vapen och ideologisk vägledning av motpolerna USA och Sovjet. Berlin var stormens öga, men just där var det förhållandevis lugnt.

Murens fall accelererade östblockets sammanbrott och medan Tyskland återförenades slog Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Bulgarien in på demokratins och blandekonomins väg. I Rumänien blev vägen krokigare och blodigare, men riktningen var i slutändan densamma. Sovjetunionen var svagt, paralyserat, ovilligt och oförmöget att förhindra utvecklingen. Och inom ett par år nådde förändringens vindar även dit. Gorbatjovs reformpolitik hade blottat sprickor i hela samhällsbygget och i augusti 1991 genomfördes ett kuppförsök. Ett antal konservativa sovjetiska politiker försökte vrida klockan tillbaka, men istället utlöste de Sovjetunionens upplösning. Gorbatjov triumferade tillfälligt över kuppmakarna men manövrerades i sin tur ut av reformpolitikern Boris Jeltsin. Sovjetunionen var då på väg att delas upp i sina femton delrepubliker.
En sorts smekmånad rådde mellan öst och väst från murens fall och ett par år framåt. Sovjetunionen motsatte sig till exempel inte USA:s invasion av Irak (Gulfkriget 1990) och avideologiseringen av världspolitiken bidrog till en global demokratiseringsvåg. Och som odiskutabel segrare i kalla kriget åtnjöt USA en tid som enda kvarvarande supermakt. Smekmånaden varade emellertid inte för evigt. Ryssland förblev visserligen svagt under hela 1990-talet, men markerade ändå sitt tydliga missnöje med västmakternas inblandning i Jugoslavien-krigen 1991-1995.

Tidvis har det varit populärt att tala om "civilisationernas kamp", en tes som i all korthet går ut på att religiöst definierad civilisationstillhörighet markerar konfliktlinjerna i den nya post-ideologiska världsordningen. Teorin har varit populär i samband med västs konflikter med den muslimska världen, men läser man i dag Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp från 1996 noterar man att den inte beskriver dagens globala utveckling särskilt väl.
Ska man idag försöka sig på att hitta tendenser i världspolitiken under de tjugo år som har gått sedan Berlinmuren revs, så kan man konstatera att det är en alltmer multipolär värld som tar form. EU har enat stora delar av Europa, ett allt rikare Kina agerar med självförtroende och många enskilda nationalstater tar plats på den globala arenan. Demokratins segertåg har stannat upp och betydelsefulla länder som Ryssland och Kina väljer en sorts auktoritär nationalism framför demokrati och pluralism.
Berlin har, liksom Tyskland, återförenats och muren är inte bara demolerad utan i princip helt borta. Det talas om en sorts mental mur som fortfarande splittrar tyskarna och i synnerhet många äldre före detta östtyskar har haft det svårt att finna sig tillrätta i sitt nya hemland. Om ytterligare tjugo år kommer även denna mentala mur att ha vittrat bort och det återförenade Tyskland kommer att vara lika gammalt som Östtyskland blev, fyrtio år.

När järnridån gick upp

ESSÄ. I november 1989 vände världshistorien blad när Berlinmuren föll och östblocket snabbt vittrade samman. Tomas Brandberg berättar om Berlinmurens uppbyggnad och dess fall.