När kyrkorna möttes i Uppsala
I dag är det 40 år sedan Kyrkornas världsråd inledde sin generalförsamling här i Uppsala. Med anledning av det berättar Jonas Jonson om mötet, bakgrunden och resultaten.
Foto:
Sommarstiltjen bröts ett par veckor av debatter, gudstjänster, demonstrationer och kulturevenemang. Hundratals tillresta journalister satte Uppsala på världskartan. Efter fyrtio år har många Uppsalabor fortfarande starka minnen av mötet. Tillsammans med Andra Vatikankonciliet (1962-65) satte det den ekumeniska dagordningen för decennier framöver.
Den internationella ekumeniska rörelsen, som vill ena kyrkorna som ett tecken för mänsklighetens fred och enhet, har starka rötter just i Uppsala. Ärkebiskop Nathan Söderblom var en av de första entusiasterna. 1925 samlade han kyrkorna till ett banbrytande möte kring sociala frågor, fred och rättvisa. Bland dem som arbetade med teologi, lära och liturgi spelade ärkebiskop Yngve Brilioth en framträdande roll. När det gällde mission och evangelisation var professor Bengt Sundkler en av de mest kända och inflytelserika. Nu tog Uppsala emot kristenhetens dittills mest representativa möte någonsin.
Kyrkornas världsråd bildades 1948. På tjugo år hade organisationen funnit sin form. Alla reformatoriska och ortodoxa kyrkor var med i Uppsala. Den katolska kyrkan hade efter konciliet blivit en målmedveten ekumenisk aktör och påverkade alla beslut. Ungdomsdelegaterna angav tonen. De var formade av Vietnamkriget, medborgarrättsrörelsen och studentrevolterna och hade en trotsig tro att rättvisa var möjlig om bara strukturerna förändrades. Kvällarna på Värmlands nation, där de ställde kyrkoledare, politiker och forskare mot väggen, påverkade debatterna. Unga pilgrimer kom vandrande till fots från Stockholm för att kräva djärvare beslut. En natt ockuperades domkyrkan och man krävde att slutgudstjänsten skulle manifestera kyrkornas nya radikalitet.
Den ekumeniska rörelsen hade börjat i Europa och Nordamerika medan världen ännu styrdes därifrån. I Uppsala kom Tredje världens företrädare på allvar till tals. De ställde rättvisefrågorna i centrum. Kolonialismen sjöng på sista versen. Revolutioner kunde vara nödvändiga, men det var utbildning, bistånd och ny teknologi som skulle leda till utveckling i "den globala byn". Hela den ekumeniska rörelsen svängde i social riktning. Programmet mot vit rasism, som blev så kontroversiellt och framgångsrikt, symboliserade omsvängningen.
Västkyrkornas syn på mission förändrades. Envägskommunikationen måste upphöra. De flesta av världens kristna fanns redan i Afrika, Asien och Latinamerika. De skulle bestämma kristendomens framtid. Religionsdialogen, som just inletts, skulle nyansera anspråket att Kristus var den enda och universella sanningen.
Debatten om mission blev mycket hetsig och man kunde inte att enas. Men allra svårast var det att komma fram till en samsyn om Biafrakriget. Ekumenikens förankring i kyrkorna förstärktes. Den katolska och de ortodoxa teologerna medverkade till att man förtydligade vad kyrkornas synliga enhet innebar. Spänningen mellan tradition och förnyelse måste hanteras. Man sökte sig till fornkyrkan och aktualiserade de gemensamma rötterna. På det sättet närmade sig kyrkorna varandra i synen på dop, nattvard och ämbete. Men befrielseteologin i dess många former skulle visa på nya sätt att vara kyrka samtidigt som nya pingstkyrkor och evangelikala samfund uppstod. Kyrkornas kulturella mångfald har tilltagit. I dag är kristenheten mer splittrad än någonsin.
Fyrtio år efter Uppsala 68 håller kyrkorna på att orientera sig i den globaliserade postmoderna världen. Ingenting är sig likt och ingen är säker om vägen framöver. Men i Uppsala domkyrka har ljusen brunnit i Folkförsoningens träd ända sedan den sommaren som en påminnelse om vad den ekumeniska rörelsen till slut handlar om.
Så jobbar vi med nyheter