När stumheten talar
Någon gång på åttiotalet hörde jag en intervju med Astrid Lindgren, där hon berättade om sin starkaste tidiga filmupplevelse.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Filmen bygger på en lång episk dikt av Henrik Ibsen, med motiv från engelsmännens spannmålsblockad mot Norge under Napoleonkrigen. Terje beger sig ut ensam i sin roddbåt för att nå Danmark och kunna proviantera. Hemma väntar hustrun och den nyfödda dottern. Han blir tillfångatagen och hamnar fem år i fängelse. När han återvänder efter fredsslutet, åldrad i förtid och nära nog knäckt, är de anhöriga döda (omkomna i svält) och någon annan bor i den enkla stugan. Omsider får Terje sin chans till hämnd och är ytterst nära att ta den, när han som lots skrider en brittisk yacht till undsättning. Ägaren visar sig vara samme kommendant som hångrinade åt honom den gången då han togs till fånga och bönföll på sina bara knän om nåd och förståelse. Nu bevekas han av lordens lilla dotter och räddar i stället de nödställda i land. Ödesdramat ändar i försoning.
Själv såg jag Terje Vigen helt nyligen, i en nyrestaurerad färgtintad kopia - till levande, kongenial musik av vår ledande stumfilmsackompanjatör, Matti Bye. Jag kan livligt föreställa mig hur hans dåtida kolleger bokstavligen "hamrade sönder" de flesta seriösa rörliga bilder, för att klåfingrigt poängtera den känslostyrka som redan tillräckligt understryks av uppspärrade ögon och talande expressionistiska åtbörder. Då pladdrades det inte från den vita duken, ironi och rädsla för allvar var ännu okända begrepp.
Är Terje Vigen föråldrad? Visst kan man svara med ett obetingat, rungande JA! Men, vid närmare eftertanke... Är det inte i stället jag, vi, mänskligheten, som har åldrats, bitit sig själv i svansen i jakten på rappa kickar? Här är
det dödstyst i salongen, inga påsar prasslar, ingen varken skrattar blygt eller suckar. Vi "köper" samfällt en annan sorts tideräkning.
När modernare filmer, med ljud och uppfräschade färger (till och med kopior från tidigt sjuttiotal befinner sig ofta i tekniskt riskabelt skick), arkivsäkras och presenteras på Filmhuset i Stockholm kan det hela lätt bli en, nog så trivsam, nostalgiafton. Någon eller några av de inblandade är ännu i livet, närvarar och kan berätta anekdoter från inspelningen. Vi ser en person i nuet och glömmer det gamla verk som vi kommit dit för att avtäcka.
Så annorlunda med stumfilmer, som tiger även i detta avseende. Nu riktas fokus i stället mot de sakkunniga restauratörerna, anonyma kulturarbetare i Arvets tjänst. Likt fältarkeologer med filigransborstar har de frilagt något som en gång var livs levande. För några år sedan, på Filmmuseet i Amsterdam, såg jag Marlene Dietrichs sista, återfunna och mödosamt hopfogade stumfilm, språngbrädan till Lola-Lola i Blå ängeln. Titeln, för den som inte räds patetik: Kvinnan som man trånar efter baserad på romanen med samma namn av Franz Kafkas vän Max Brod. Stjärnan var givetvis inte där, men who cares? Jag lärde mig mycket om kulturminnesvård av den tionde musan.
Dessa filmer är inte stumma. Och de går för fulla hus i landet Nangijala.