Vi möter Madeleine djupt stressad när hon kör sin lilla bil i Paris. Hon touchar några andra bilar för att till slut stanna förtvivlad och inte orka göra något åt den kö av bilister som bildas bakom.
Över till den födelsedagsmiddag hennes barn ordnat på hennes 92-årsdag. Stämningen är god tills hon håller sitt tal där hon meddelar att hon verkligen tackar för sig. Hon har fått nog av en svikande kropp och ett vacklande sinne och bestämt att om två månader ska hon göra slut på detta. I den tystnad som uppstår påminner hon om att detta har hon sagt sedan mycket länge: när vissa kriterier på vad hon anser vara ett värdigt liv inte uppnås, ja, då är det så här.
Hon ser själv ganska osentimentalt på det. Hon har haft ett bra liv och är nöjd med det som varit. Då är det värre för hennes närmaste där beskedet utlöser olika krisbeteenden. Sonen Pierre tar helt avstånd och blir ursinnig för att hon inte låter sig övertalas att låta bli, dottern Diane blir också arg men bestämmer sig sedan för att ta till vara den tid som är kvar och verkligen komma sin mor nära. Barnbarnet Max kan inte ta in det alls till att börja med.
Regissören Pascale Pouzadoux låter alla dessa känslor få ta sin plats. Hon dömer inte även om man förstås känner att hon främst har sitt hjärta hos Madeleine. Denna spelas helt fantastiskt av Marthe Villalonga. Hon tar sig direkt in i tittarens hjärta också med sin vänlighet och humor, sin viljestyrka och sin blotta närvaro. Kan man låna henne ibland och ha som mormor måntro?
Vi får följa henne när hon gradvis tar farväl av livet. Det sker i vackert filmade tillbakablickar och i möten med de närmaste. Även omgivningen tvingas ta ställning till sina liv under denna tid och det blir något av ett existentiellt uppvaknande för flera. Sandrine Bonnaire är också mycket bra som dottern och värmen dem emellan känns långt ut i biosalongen.
Inte minst blir man rörd när Madeleine oförhappandes får göra sin livsgärning som barnmorska en sista gång när en papperslös kvinna plötsligt får värkar utanför sjukhuset. Hon rycker in och hanterar det hela, lugnt och säkert.
Filmen blir ju också ett tillfälle till att reflektera över sitt eget liv, sin egen inställning till åldrande och slutligen död. Jag kan tänka mig att Madeleines beslut delar biobesökarna i två läger. Är hon egoistisk eller hänsynsfull? Ska man finnas kvar för att inte göra andra ledsna? Eller. ..
Mest mynnar det ut i ett rungande: GÅ UT OCH LEV!