Nästan brottsligt ojämnt

HIPHOP. Något är snett när man vaknar till först fyra spår in på en Jay-Z-platta och undrar om man missat något. American gangster är inget soundtrack, allas vår Shawn Carter var efter en förhandsvisning bara tvungen att klämma ur sig ett album inspirerat av filmens gangstertema och sin egen bakgrunds kriminella fägring.

Resultatet är närmast brottsligt ojämnt. Men när det förlamade nu-ska-vi-göra-berättande-hiphop-anslaget skrotas och det är väldefinierade beats och ordentligt planterade hookar (och sedvanligt vittomfattande) samplingar som gäller blir det bättre. Roc boys (and the winner is) lånar in ett våldsamt medryckande blås från ett halvobskyrt gäng och svikten i trumprogrammeringen får en att göra frivolter av lycka. Souliga Say hello är också en guldklimp liksom den orgelstinna Success där gamle trätobrodern Nas gör ett härligt inhopp.

Nästan brottsligt ojämnt

Shawn Carter var bara tvungen att klämma ur sig ett album med gangstertema. Resultatet är närmast brottsligt ojämnt, skriver Jonas Kihlander.