Vi var inte alltid av samma mening. Men med Niklavs kunde man vara trygg ändå. Det fanns hos honom ett väldigt allvar. Samtidigt kunde han ofta vara rejält spjuveraktig, pillemarisk och underfundig som bara den förmår som är begåvad med mycket humor.
Niklavs Lapukins började på UNT 1983 och kom via kulturredaktionen efter ett tag till ledarredaktionen. Dessförinnan hade han efter en Göteborgssejour bland annat varit sakkunnig och talskrivare hos Ola Ullsten. Trots att han kom från politiken, vållade honom poesin ett visst besvär. Senare fortsatte han att skriva på kultursidan i de ämnen som låg honom allra närmast, Baltikum och kampen mot kommunismen.
Den nära kontakten vidmakthölls vid luncher och fikaraster. Niklavs använde ofta ordet "skoja" när han menade ett avspänt samtal. Skall Kulturredaktionen med och fika, så kan vi skoja lite, brukade han fråga. Det blev många tillfällen, i Rastret på Danmarksgatan och sedan i lunchrummet på Dragarbrunnsgatan, då vi utbytte tankar om dagens händelser och skrattade tillsammans.
Vid ett av de samtal som kom att bli våra sista talade vi om framtiden. Om kommande artiklar och om olika skrivprojekt. Det var så vi föreställde oss att livet fortsättningsvis skulle se ut. Hur skört och ömtåligt det kan vara eller hur bräckligt ett hjärta, hade vi inga tankar på. Det har man nog inte, allra minst när man som Niklavs ser hur mycket det varje dag finns att skriva om och kommentera. Det var så vi såg honom, uppfylld av det arbete där han hittat sitt kanske mest självklara sätt att finnas till.
Nu tog det slut alldeles för tidigt. Vi saknar en kamrat och vän som förutom att han var en skicklig journalist ägde en osedvanlig förmåga till medmänsklig omtanke och empati. All denna värme som Niklavs Lapukins lät oss bli delaktiga av finns kvar och har sin givna plats i våra minnen och tankar. Där kommer den att stanna länge än.
Bo-Ingvar Kollberg
Cristina Karlstam
Cristina Karlstam