Norén diskuteras på Stadsteaterns scen
7:3. Ingen vare sig i eller utanför teater-Sverige lär glömma den. Pjäsen. Eller morden i Malexander. UNT träffade Dennis Magnusson, mannen bakom pjäsen 7:3 Återbesöket, och Uppsala Stadsteaters chef Linus Tunström.
7:3 Återbesöket på Uppsala Stadsteater.
Foto: Linus Meyer
Nej, det är inte lätt att brottas med pjäsen 7:3 och dess efterföljder. Sällan har väl folk varit så mycket för. Eller så mycket emot - dramatiker och regissör. Lars Norén. Eller Lars-fucking-Norén som han kallas i Dennis Magnussons nya pjäs 7:3 Återbesöket på Uppsala stadsteater. En pjäs som behandlar tillkomsten av 7:3, eller om man så vill Lars himself.
Själv säger Magnusson att föreställningen är "fiktion" och "inte ska förväxlas med det som verkligen hände" och att "de inte ville tända kulturdebatten" kring detta (TT). "Att de inte tar ställning" (SvD).
Något som Bo-Ingvar Kollberg i sin recension i UNT menar resulterar i en uppsättning som "svävar på målet."
Dennis Magnusson, varför skrev du den här pjäsen?
- Jag såg 7:3 och det var en märklig upplevelse. Jag funderade mycket på Noréns replik till internerna "Jag är en av er" - och fastnade i den. Det var något som inte stämde. Norén förstod aldrig mötet även om jag förstår hans välvilja. Jag ville helt enkelt visa hur konsten möter verkligheten och den krock som kan uppstå. Visa hur dumt det kan bli. För mig är det inte personen som är intressant utan det är snarare via Norén som jag går in i problemet. Syftet är inte någon pajkastning. Jag tror däremot att det finns ett behov av att skratta åt "Kungen".
Även jag själv var en av de få som såg originalet för dryga tio år sedan där i Hallunda på Riksteatern med nynazisterna som saluförde sina rasistiska åsikter. Det var en skrämmande upplevelse och samtidigt fascinerande. Svår att förhålla sig till - som pjäs betraktad. Nej, inte till ansvarsfrågan. Den är kriminalvårdens och enbart kriminalvårdens ansvar. Bara de kunde bedöma internernas farlighet. Punkt.
Repliker i 7:3 Återbesöket: "Två psykopater och en livrädd dramatiker. Det är underhållning det!" Och "Du ville visa dom här killarna och dig - känslan som uppstod i rummet."
Tveksamt. Vare sig jag eller Magnusson vet vad som verkligen hände där på Tidaholmsanstalten. Det kvarstående intrycket efter att ha sett pjäsen blir i mångt som kritikerna skriver om med rubriker som: Karaktärsmord på Norén, Norén i osympatisk dager, Raljant lustmord på Lars Norén. Eller som Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet: "Det är inte 7:3 de vill åt, utan Norén personligen, varken mer eller mindre."
Uppsala stadsteaters chef Linus Tunström svarar:
- När man talar om lustmord känner jag att det mer handlar om åskådarens upphetsning än vad vi på teatern nödvändigtvis gör. Dessutom tycker jag att vi på teatern är snällare, trevligare mot Norén än vad många av tidningarna var.
Att det ligger i betraktarens öga. Ja, men inte enbart. Författaren måste också se sitt ansvar. Varje bokstav är hans val, hur han väljer att skildra Norén - och det är ingen vacker bild. Magnusson borde idka samma kritik mot sig själv som han riktar mot Norén.
Nej, Magnusson vill inte diskutera Norén. Egentligen. Men för mig står han där. Skymmer sikten, till det Magnusson säger vara syftet med pjäsen: att kritisera genikulten i sig. Inte geniet, Lars Norén. Men Magnusson säger något intressant, att han genom sin pjäs vill diskutera frågan om hur författaren påverkar verkligheten utifrån sitt skrivbord. Han gör jämförelser med såväl talibaner som kvantfysik.
- Hur påverkade det fångarna att bli skildrade som det görs i 7:3?, säger Magnusson och svarar i nästa andetag:
- 7:3 definierar dem som kriminella vilket gjorde att man förgrovade dem - en kraft i skrivandet som författaren måste ta ansvar för.
Tunström fyller i:
- Norén och kriminalvården hade nog olika utgångspunkter varför de gjorde projektet. Norén gjorde konst medan vården hoppades på rehabilitering. Möjligen skulle man kunna säga att Norén torde haft bättre förutsättningar att förstå kriminalvårdens behov än omvänt.
Sara Granath, SvD, berör också ämnet. Hon skriver: "den som bidragit till att nagla fast andra i en förbrytarroll, om än aldrig så sann, får väl leken tåla."
Å andra sidan. Teater som rehabiliteringsform är inget nytt inom kriminalvården. Dessutom är det väl känt att skrivandet som självreflektion används i terapeutiskt syfte. Som Lars Norén uttrycker det i en intervju i Aftonbladet (19/1 1999): "jag ville förstå grunden till hatet. Att visa människorna. Det var mitt egentliga tema. Detta hade jag arbetat på i 40 år".
Men varför valde du, Linus Tunström, att sätta upp pjäsen på Uppsala stadsteater?
- När Dennis presenterade idén visste jag självklart inte var det skulle landa men jag fick en magkänsla som satte i gång något i mig. Och det var flera saker som fascinerade. Dels den faktiska händelsen 7:3, debatten efteråt och den olyckliga vändningen. Det innehöll många spännande frågor som tron på människans inneboende godhet, vad vi kan kräva av en konstnär och om konstnären har rätt att svära sig fri från ansvar. Allt detta genererade en debatt - som fortfarande är laddad.
Tunström lägger också till ingredienser som makt och maktstrukturer. Frågor som varför människor lyfter upp vissa människor på piedestal. Och en nyfikenhet på hur långt man får gå i sitt konstnärliga kall, som kan vara hänsynslöst.
- Att brinna för konsten innebär också att man måste offra något på vägen. För mig var slutet i pjäsen drabbande när pjäskaraktären Norén får frågan: Vem dör för dig? Det hänsynslösa skrivandet har sitt pris. Och jag säger inte att det är fel, men det kan vara problematiskt. Det kostar. Ensamhet.
Oj, nu blev det visst riktig Norénstämning!
Oavsett vart diskussionen leder så har Uppsala stadsteater skapat en rolig och på många sätt begåvat skriven pjäs och med den en uppmärksamhet som placerar Uppsala stadsteater på kartan.
För även om Tunström menar att han inte tänkt tanken så tror åtminstone jag att det är bra för Uppsala stadsteater.
Så jobbar vi med nyheter