Nostalgi med lång eftersmak

Myten om Woodstockfestivalen för nästan exakt fyrtio år sedan är många. Runt en halv miljon människor lär ha vallfärdats till den sömnig lilla stad Bethel norr om New York för att delta i det som skulle bli världens mest kända musikfestival med artister som Janis Joplin, Joe Cocker, The Greatful Dead, The Who och Creedence Clearwater Revival. För att bara nämna några.

I Ang Lees hyllning är det Elliot Tibers historia som står i fokus. Året är 1969 och den unga Elliot arbetar som inredningsarkitekt i Greenwich Village samtidigt som han försöker hjälpa sina föräldrar med ryskjudisk bakgrund att driva ett konkurshotat motell utanför stan. Av en ren slump får han nys om att ett gäng hippies letar mark till en musikfestival och erbjuder dem sovplats på familjens motell. Snart är han helt uppslukad av dåtidens största musikhändelse som påverkar inte bara honom själv utan även gör hans familj till en måltavla för ortsbefolkningens ogillande.

Med hjälp av den brittiska skådespelaren Imelda Staunton (sågs bland annat i Vera Drake) som girig motellägare på krigsstigen och komikern Demetri Martin som den förlåtande sonen Elliot blir det här mer än en festivalfilm. Stundtals bjuder Taking Woodstock på stor komik. Men här finns också tidens allvar ständigt närvarande i form av Elliots nedbrutne vän, krigsveteranen Billy. Det hela varvas med autentiska tv-klipp från tiden.
Trots att klichéerna emellanåt haglar (det bor en utlevande teatergrupp i familjens lada som springer runt nakna, LSD-tripper och flower powerbilar) så lyckas Lee hålla ihop historien på ett trovärdigt sätt. Resultatet blir en två timmar lång nostalgitripp som lämnar en lång eftersmak.

Nostalgi med lång eftersmak

Klichéerna är många, men Ang Lee lyckas hålla samman sin Woodstockhistoria på ett trovärdigt sätt. Filmen Talking Woodstock är mer än bara en festivalfilm, skriver Paola Langdal.