Sebastian Johans: Nostalgin är ett urtuggat tuggummi

En av följderna av det senaste decenniets digitala revolution är att konserter har blivit födkroken för många artister som tidigare lutade sig mot en solid försäljning av skivor. Det är inte så konstigt. Inte ens om du betalar för Spotify bidrar du i någon nämnvärd utsträckning till den hårt kämpade musikerns, eller den inte fullt lika drabbade superstjärnans, försörjning. Det gör du däremot om du väljer bort en kväll framför föredragen skärm och masar dig i väg till en lokal för att uppleva något irl, in real life, eller afk, away from keyboard, som de riktigt hårdnackat digitaliserade hellre uttrycker det. Hur som helst så är den paradoxala följden förstås att musikens färd från fysiskt objekt till immateriell fil i någon mening har gjort lyssnaren mer analog.

Så långt en positiv utveckling. Allt som får människor att resa sig och faktiskt göra något, om än så bara att stå med en öl i den ena handen och den andra i fickan medan de försynt vickar på höfterna och funderar på om de inte borde ha tagit med sig öronproppar i alla fall, är per definition någonting glädjande. I varje fall oftast. Eller ibland.

En lite mer tveksam tendens som är sprungen ur samma utveckling är artisternas plötsliga benägenhet att bjuda på spelningar som rakt av presenterar det där gyllene albumet som en gång höjde dem till skyarna. I och med att skivförsäljningen blir en mindre inkomstkälla försvinner incitamentet att låtsas att den senaste plattan är lika lyssningsvärd som det kultförklarade albumet som sålde platina. Att exempelvis Lou Reed ställer sig på en scen och spelar alla låtar från Berlin beror ju inte enbart på att den är så bra att det är konstnärligt motiverat, utan på att spelningen i sig är viktigare än charaden som tvingar publiken att visa intresse för senare, mycket sämre material.

Det låter möjligen som en win-win-situation, men på samma gång finns det något djupt tragiskt över att både artist och publik förenas i en så ohämmad nostalgi. Artisten vill vara i sin glans dagar, och publiken vill, tja, ungefär detsamma. Och målet uppnås genom att bägge parter låtsas att de senaste tio (eller tjugo eller trettio) åren inte passerat. Det är inte för inte som termen nostalgi en gång myntades som en diagnostisk term för sjuklig hemlängtan.

Det är lätt att avfärda fenomenet med ett hånleende. Tills man själv är en av de drabbade. Häromsistens fann jag sig själv framför en scen där en artist med framtiden bakom sig spelade ett album som knappast var revolutionerande när det begav sig i början av 1990-talet, men väl vann artisten en trogen publik. Det gick väldigt bra att låtsas. Vi som då var ungdomar var fortfarande ungdomar men trettio i stället för sjutton. De som då var trettio var fortfarande trettio men farligt slitna 47-åringar. Inga riktiga ungdomar som kunde krossa illusionen syntes till, och i stunden fungerade den. Men redan när vi lämnade lokalen kände vi att det som en gång kallades sprudlande tuggummipop inte längre hade någon annan funktion än ett starkt men ganska urtuggat nikotintuggummi.