Sensommar – redan med sin klang inbjuder ordet till vemodiga betraktelser. Naturens förändrade färgskala och augustikvällens djupnande mörker har lockat många konstnärer i olika genrer, särskilt runt sekelskiftet 1900. Välkända exempel är Richard Berghs målning Nordisk sommarkväll och Stenhammars pianosvit Sensommarnätter. Några motsvarigheter i samma epoks poesi ska redovisas här, men först två diametralt olika poetkynnen.
En som vältrar sig i sensommarnattens melankoli är Gunnar Ekelöf. I dikter och prosalyriska utgjutelser låter han denna årstids solnedgångsprakt representera själens obotliga längtan efter det oändliga: ”Att få flyga in i solnedgången! Det dystert blodröda var min färg alltsen barndomen och jag frossade i tanken att alla skulle dö och jag själv bli lämnad ensam i världen. Vilket tillfälle att äntligen få drunkna helt i det ljuva självmedlidandet! Jag ville flyga in i solnedgången och brinna där.”
Mot detta övermått kan man ställa en nyktrare poet som ändå känt något av detsamma, Werner Aspenström. I dikten Sommarnatten i Sverige drabbas han plötsligt av insikten om dess flyktighet:
Då landar på min hand
den förgänglighetens tanke
som vi kallar trollslända.
Ett gult löv lösgör sig
och faller klingande mot marken.
Sommaren måste hastigt bärgas,
hösten
närmar sig med toppeld i asparna.
Mot Ekelöfs fixering vid den privata levnadshistorien står Aspenströms objektiva konstaterande i dikten ”Intet i mitt liv förklarar livets vemod.” Orsaken är större än den enskilda individens tankar och känslor: ”Någon gråter högt däruppe, / sörjer däruppe, otröstligt. [- - -] Ovan takåsen bor en större sorg / än din och min och allas.” Vem denne Någon är lämnas osagt.
Sensommaren inbjuder också till mer vardaglig nostalgi. Så i Gunnar Mascoll Silfverstolpes Slut på sommarlovet:
Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt
lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken
tändes
och sken på kräftfat i en mörk
berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
Av diktens fortsättning framgår att det är en pojke av bättre familj som talar. Från sitt herrgårdshem på landet ska han ta tåget in till staden för att börja ett nytt läsår vid läroverket. Förstrött noterar han ”boskapstrampande på tomma fält” men visar ingen känsla för att den årstid det gäller i första hand ägnas åt skörd.
Det gör däremot Vilhelm Ekelund, visserligen ingen bondson han heller men uppvuxen i enkel lantlig miljö. För honom är augusti självklart lika med skördetid:
Det våta kornets doft tungt över
nejden vilar,
augustikvällens luft är kvalmigt våt och ljum
och töcknig, utan vind; beslöjat
månljus silar
i långsamt flöde ned kring rymden
öde, skum.
Och vart jag vänder mig, är trakten som en sjö
av dunkelt saffransgult, som vågar,
rinner, simmar
och grönvitt guld, som blekt och trolskt ur dunklen glimmar
på axens toppar och på ängars
slagna hö.
Doftmättade stämningar och aftonrodnadsdunkel präglar mycket av äldre svensk naturlyrik — om vi med ”äldre” stannar vid Rickard Bergs och Stenhammars epok ett drygt sekel bakåt i tiden, där bland andra Ekelund hör hemma. Går vi ytterligare ett århundrade bakåt, till senare delen av 1700-talet, låter det annorlunda. Då präglades ännu en stor del av naturlyriken av antika ideal, och en som anslöt sig till den klassiska traditionen var greve Johan Gabriel Oxenstierna, uppvuxen på ett lantligt sörmländsk herresäte men vida berest och beläst. Som framgår redan av titeln på ett av hans mer omfångsrika verk, Skördarna, dominerar nytto- över stämningsaspekten.
Än rodna fältens bär, dem värman kallat fram
på låga tuvans bädd och buskars vilda stam.
Än rundas fruktens klot och bukta trädens krona,
dem Flora övergett åt väldet av
Pomona.
Än syns den höga säd av ingen
kärna tryckt
i vågors kullring förd vid
sommarvädrens flykt.
Efter denna utflykt till den gustavianska klassicismens avmätta alexandriner ska sensommarrapsodin avslutas med den skald som framför andra hyllar augusti som mognadens och skördens tid men samtidigt frossar i könsdoftrikt dunkel: Erik Axel Karlfeldt. Som alltid hos honom lever den yttre naturen sitt eget liv samtidigt som den speglar människans inre. Ljungens uppblomstring på mager hed blir en bild för det i den åldrande mannen som Karlfeldt kallar höstens vår. Försommarens melodiska näktergalssång, av tradition förknippad med mannens hyllning till kvinnan, följs av sensommarens kornknarrlåt, föga melodisk men stark och full av liv.
Främst bland Karlfeldts dikter av denna typ kommer den som apostrofera nattglim, en art av nejlika som slår ut först efter mörkrets inbrott:
Nu öppnar nattglim sin krona
I åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona
han vann med sitt stridbara horn.
Nu teckna slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.
Alltså en kärleksdikt, tänker man när man hunnit så långt. Men i diktens allra sista rad har Karlfeldt en överraskning i beredskap. Naturmystik och mänsklig erotik flyter samman:
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm–
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt.