Nu invigs konserthuskonsten

Innan Katarina Löfströms verk Coloratura tänds ser det mest ut som en rad spotlights som hänger längs med fönsterraden på Konserthusets sjätte våning, alltså samma plan som Stora salen. Lamporna är dock sammankopplade med mikrofoner som fångar upp ljudet inne i Stora salen och Sal B och kommer att tändas och släckas i takt med ljudnivåerna.
- Man kan tänka sig att lamporna lyser mer om det till exempel är en rockkonsert och betydligt mindre om det är en poesiuppläsning, säger Elisabeth Haitto Connah, som är intendent för offentlig konst på Uppsala konstmuseum.

Verket utformades i nära samarbete mellan konstnären Katarina Löfström och arkitekten Johnny Svedberg, som ritade byggnaden, och består av över 400 lampor. Enligt en folder som kommer att delas ut på rundvisningen är norrskenet en av inspirationskällorna till verket.
- Lamporna kommer att synas från nästan hela stan och signalerar att det pågår aktivitet i huset, säger Elisabeth Haitto Connah. Däremot ser ju inte publiken som är på själva konserten något av det.

Konstnären Fredrik Wretman som står för en serie verk med samlingsnamnet Kombinationer har arbetat utifrån motsatsparet gammalt/nytt. Inramade rörliga fotografier inlagda i loopar på flashminnen kombineras med bronsskulpturer.
- Jag ville blanda ny teknik med den uråldriga metoden, som de gjutna bronsstatyerna står för, säger Fredrik Wretman. Samtidigt var det viktigt att det inte skulle se ut som videokonst brukar, alltså att man sitter i ett mörkt rum med projektorer som det står till exempel Sony på.

Det kanske mest uppseendeväckande verket är en liten bronsstaty som stående på knä stoppar ned huvudet i en hink och en tillhörande videosekvens där man ser Fredrik Wretmans ansikte doppat i vatten filmat från hinkens botten. Namnet Looking for Alice Fine, kommer från ett knep som konstnären själv använde sig av när han tågluffade i Europa på 70-talet.
- Det var dyrt att ringa utlandssamtal på den tiden, så många som tågluffade ringde hem till sina föräldrar genom collect call och sade i växeln att man ville ringa till Alice Fine, berättar Fredrik Wretman. När mamma, eller vem det nu var som svarade, tog emot samtalet sade de att Alice inte var hemma för tillfället, men fick reda på att allt var bra eftersom namnet nästan låter som "all is fine". Och jag tyckte att det namnet passade verket eftersom de flesta söker efter ett tillstånd där allt är bra.

På Konserthusets VD Magnus Bäckströms kontor sitter en filmsekvens som visar en thailändsk man som skrattar hysteriskt. Fredrik Wretman berättar att mannen hade lovat honom att han kunde skratta tills han grät. Någon gråt blev det aldrig, men väl en sekvens som lockar även beskådaren till skratt.
- Jag hade egentligen bara med den som en testfilm, men när Magnus Bäckström såg den så insisterade han på att han skulle få ha den där, säger Fredrik Wretman. Man kan tänka sig att det får folk som kommer till kontoret och är lite nervösa att slappna av.
Eftersom huvuddelen av verken är uppsatta i loger, konferensutrymmen och arbetsrum så kommer de inte att kunna beskådas av allmänheten. Något som kan tyckas lite synd.
- Den här konsten är inte tänkt för allmänheten, säger Elisabeth Haitto Connah. Och det är ju inte så att man bara kan trava in på någon chefs kontor på kommunen och titta på konsten som hänger där heller.

Förutom de två huvudkonstnärernas verk, som visas på tisdag, har det också köpts in verk av Jean-Baptiste Béranger, Carin Ellberg, Anna Kleberg och Helena Laukkanen.

Nu invigs konserthuskonsten

Lampor som tänds och släcks i takt med musiken i konsertsalarna. Tavlor med rörliga bilder och bronsstatyer. Det är några av ingredienserna som de inbjudna till invigningen av konsten i Uppsala konserthus på tisdag kommer att få se.